Redan innan pandemin har det fria konstlivet varit hårt pressat från olika håll, samtidigt som nyttokraven har preciserats i allt högre grad. I sådana lägen kan det vara bra att resa bort och få perspektiv. Det gjorde Konsthall C:s Erik Annerborn, som gjorde en studieresa till Berlin i december.
”Vi vill inte bara göra så gott vi kan och säga ”vi har inte resurser”, utan vi vill få ordning på våra prioriteringar och kliva fram utan att ha svar på alla frågor.”
Intervju: Paulina Sokolow, verksamhetsutvecklare kommunikation på Folkrörelsernas Konstfrämjande.
Hur kom det sig att ni bestämde er för att åka på studieresa till Berlin?
Egentligen var det tänkt att jag och Ulrika Flink (konstnärlig ledare) skulle åka tillsammans, men när situationen med covid förvärrades blev det bara jag till slut, som åkte i början av december. Vi ville göra resan för att få tid att reflektera över verksamheten på Konsthall C, något som annars kan vara svårt eftersom vi har så högt tempo och gör mycket med tanke på hur fåvi är. På kontoret finns det alltid saker som ropar på uppmärksamhet. Resan är en del av hur vi har tittat tillsammans på Konsthall C och frågat oss hur konsthallen funkar och hur vi kan förändra den och göra oss mer dynamiska, rättvisa, öppna.
Människors olikheter, om de får ta plats, är det som gör bra konst. Det handlar om att hålla levande ett kritiskt samtal. Alltså ”kritiskt” som i kreativt, som i att kunna tänka på nya sätt kring sig själv och var världen befinner sig. Då kan vi göra något som är annorlunda och spännande och som återspeglar det dynamiska samhälle vi lever i. Men det kräver att vi skapar strukturer och en kultur som kan ta höjd för det. För oss är det viktigt att det inte är punktinsatser, utan själva utvecklingsarbetet ser vi som något pågående – en integrerad del av verksamheten. Att resa är en del av det. Jag tror inte att det är så ovanligt, men det är nog ovanligt inom konsten att jobba så.
Vilka träffade du?
Jag har fokuserat på sådana initiativ som uppstått i övergivna platser. Det sker ibland i Stockholm, men det är vanligare att det byggs nya konsthallar och kulturhus. Allt planeras väldigt tydligt. Konsthall C är inte så, det är lite udda i Stockholm och som började som ett konstnärligt experiment. Det finns många i den stilen och med liknande historia i Berlin. En bar eller liknande som blivit något annat. Det är en annan mentalitet och en helt annan historia. Självklart uppstår en annan slags kultur ur initiativ som fötts ur nöd.
Brotfabrik är ett kulturhus ligger i Wannsee i norra delen av Berlin. Det är ett före detta bageri från DDR-tiden, sedan blev det ungdomsgård och efter det togs det över av lokala konstnärer efter murens fall. Det är biograf, teaterscen, taverna, bar och ett galleri och nu senast har det tillkommit en läsesalong där de organiserar läsecirklar. Jag uppfattade som att det inte är så jätteviktigt vad det är för tema, utan mer som att han som driver läsesalongen är intresserad av litteratur i största allmänhet, sånt han tycker bra och eller författare som är backade av förlag och kan ställa upp. Samma sak med galleriet: Samarbeten uppstår när man ses och så pratar man och så blir det kanske en utställning. Det var ganska genomgående intryck jag fick, att man inte problematiserar sin egen ställning, utan låter saker flyta på.
Haus der Statistik är ett hysteriskt projekt i stadsplanering och konst. Det är ett komplex i närheten av Alexanderplatz i före detta Östtyskland som var just det, deras statistikbyrå och utgörs av ett stort kontorskomplex. Det har förstås förfallit under de senaste årtioendena men nu finns en plan från staden att flytta stadshuset dit och runt där bygga ett kvarter som ska bestå av utbildning, socialt företagande och ett kvarter med ”social housing”, det vill säga behovsprövade lägenheter med billig hyra (ett system som skiljer sig från svenska hyresrätter). Det hela är på 90 000 kvadratmeter. Fram till 2019 var det inte mycket men nu är det en koalition av konstnärsinitiativ, fastighetsbolag och staden Berlin som har gjort planen, där användningsområdet ska bestämmas genom att låta olika initiativ ta plats och bygga på medbestämmande.
Det låter som nyliberal dröm där kommersiella aktörer och konsten bestämmer på lika villkor?
Men inget säger att det ska vara kommersiella fastigheter, alltså köpcentra, det finns på andra platser. Berlin marknadsför sig gärna som en plats för konst och för alla människor. De befinner sig bara i början med en vision som är en tioårsplan. Just nu har man blåst ut alla våningsplan och så lånar man ut lokalerna på nedre botten till olika initiativ. Sinema transtopia, Burner Community Berlin, konstnärer, återbruk. När man går dit idag ser det ut som en squat, men den är extremt välplanerad.
Kommer de att kunna vara kvar i framtiden? Tveksamt? Det finns en avancerad modell för samråd att låna lokaler, så de som inte har pengar ändå får rum. Det är optimistiskt, liberalt, socialistiskt. Det ser riktigt stökigt ut men kulturen i Berlin är mer som att man inte väntar tills man har rett ut alla detaljer utan man drar igång och så får man ta den diskussionen vartefter.
Vad tänker du om den metoden eller förhållningssättet?
Jag förstod inte vad det var jag såg först på Haus der Statistik. I mina ögon såg det bara ut som kaos. Men när jag började läsa broschyrer då började jag förstå. I relation till Hökarängen, visst vi är lite samma i en miniatyrversion med vårt samarbete med allmännyttan och en del av det. En experimentyta med anknytning till stadsutvecklingen och med tät kontakt med hyresvärden Stockholmshem. Jag försöker själv att se saker för vad de är. Vi som jobbar här delar värderingar, ett kommunalt bolag som får direktiv från en majoritet som inte gör det. Jag menar att det inte är så enkelt som att säga att ett bolag vill det ena eller det andra. Ägardirektiven kan peka åt ett håll, till exempel avveckling, medan de som arbetar för bolaget i områdena vill något annat. Det finns en skillnad mellan vad politiken vill och vad medborgarna vill.
Har Berlin samma problem som vi med gentrifiering, eller att kulturens utnyttjas i någon sorts ekonomisk nyttoaspekt?
Det finns ett konstnärsdrivet galleri i Neukölln som befinner sig i ett område som ännu inte är helt uppstädat ännu, lite fattigare. Där täcker de sitt skyltfönster med brun papp så man inte ser in i galleriet. Jag trodde att de blivit bestulna, eller att något hade hänt, men de förklarade att de inte vill vara för synliga i grannskapet, de vill inte bidra till gentrifieringen till stadsutvecklingen. Samtidigt är de ju där så det är ju lite ironiskt. Men de står de inte riktigt för det, eller så är det smart. Jag vet inte. Intressant i alla fall som strategi att trotsa mekanismerna.
Men tillbaka till din fråga om jämförelsen med Berlin. I vår roll, vi befinner oss i en sorts magnetfält mellan där konsten drar oss åt ett håll, de som bor i Hökarängen åt ett annat vad de vill se och våra bidragsgivare som har sin agenda med uppdraget att utveckla stadsdelen att bli en attraktiv plats. Man kan snarare säga att vi förhåller oss till konstens strömningar, lokalsamhället i Hökarängen ofta som överlappar ofta och en politisk makt som är den som ger oss stöd. Bidragsgivarna har inte som agenda att göra Hökarängen attraktivare, men samma kommunala majoritet som väljer att ge Konsthall C stöd väljer att sälja ut allmännyttan. Därför är det viktigt att vi hittar vår agenda. Vårt bästa sätt att värna vår frihet är att använda den. Vi måste träna de musklerna så de hålls vid liv. Så folk inte tror att vi ska tillgodose alla runtomkring oss.Och det är det jag har med mig från Berlin – att inte vara rädd.
Vi som jobbar på konsthall C har en idé, vårt driv står inte i opposition mot våra besökare mot vad som anses vara i motsats att vara en öppen inkluderande och dynamisk plats där många människor kan komma in och göra skillnad. För oss är det ingen intressekonflikt att förhandla konstens och lokalsamhällets olika prioriteringar. Det är vårt intresse. Om det kan ske tillsammans med de som befinner sig runt omkring konsthallen så har vi kommit ett steg närmare att vara en öppen och dynamisk plats. Det är en mental fälla att man känner sig lite som en tjänsteman, som på engelska en civil servant, en tjänare.
Det fria kulturlivet har en viktig funktion, det får man inte glömma. Alla konstnärer är en del av det här samhället men det går inte att stoppa in det i samma roll som det funkar i annan typ av offentlig verksamhet. Det är viktigt att vi inte blir offentlig verksamhet eller gör offentlig verksamhet. Man kan vara engagerad i det som händer runt omkring och samtidigt vara fri kulturaktör. Det är en myt att vi hellre skulle vilja prata om skitkonstiga grejer för fem personer bara vi fick pengar. Vi gör det inte för att fylla en kvot utan vi gör konst för att människor ska får möjlighet att se.
En sak till att hålla ögonen på är Haus der Kulturen der Welt (HKW) ska tas över av Bonaventure Soh Bejeng Ndikung som även är initiativtagare till Savvy Contemporary, en grupp som från start har haft syd-nord-perspektiv, samt Miracle Workers Collective, som bland annat gjorde senaste utställningen för Finska paviljongen i Venedig.
Vad, utöver Tensta konsthall (grundat 1998) och Konsthall C (grundat 2004), har tillkommit när det gäller självorganiserade initiativ?
Kollektivverkstaden Höjden i Östberga och Hägerstensåsens medborgarhus? Det finns en rad självorganiserade initiativ som skapats sedan 1998, många med betydligt intressantare utgångspunkter än både Tensta konsthall (som jag inte skulle kalla självorganiserad, men vet för lite om för att vara säker) och Konsthall C. Revolution Poetry, Förenade Förorter, Megafonen, för att nämna några i Stockholmsområdet. Det är Intressant och väldigt symptomatiskt att dessa initiativ inte längre lever vidare, även om dess initiativtagare ofta gått in i etablerade strukturer. Hägerstens medborgarhus tycker jag inte är det, det är en uppdatering av en gammal modell.
Vad är dina tankar nu i efterhand, efter Berlin-besöket?
Jag saknade ett samtal som vi har i Stockholm. Den dekoloniala diskursen var inte närvarande där, som jag upplevde det. Men den finns säkert där någonstans men inte just där jag var. Den är inte den intressera platsen längre, men inte Stockholm heller. Vi är i ett mellanting. Vad jag efterlyser är en solidarisk konströrelse som vågar tala om världen så som den är utan att ramla ner i ett hål av skuld och dekonstruktion. Jag vill se fler initiativ.
Vi vill inte bara göra så gott vi kan och säga ”vi har inte resurser”, utan vi vill få ordning på våra prioriteringar och kliva fram utan att ha svar på alla frågor.