Replik. Den 22.11 publicerades en ledare i Göteborgs-Posten med ett budskap vars innebörd det finns anledning att oroa sig för. Konstens Kommunikationsbyrå svarar.
I sin ledare frågar sig Håkan Boström retoriskt: ”Vem är det egentligen som har en odemokratisk konstsyn?” I skottlinjen står Statens konstråd, inrättat 1937 som en del av folkhemsbygget. För att öka antalet offentliga konstuppdrag till utbildade konstnärer i hela landet beslutade riksdagen 1937 om enprocentsregeln. Syftet var att den moderna framväxande staden skulle få en konstnärlig gestaltning som speglade en ny era och som fungerade i samklang med den nya arkitekturen, stadsplaneringen och livsstilsbehoven.
Men beslutet var även ett medvetet drag i insikten om att allas möjligheter att beröras av kultur och konst är en förutsättning för fri åsiktsbildning och en demokratisk samhällsutveckling.
Genom en egen myndighet garanterades också konstens integritet gentemot samhällets politiska svängningar. Man hade sina skäl. Samma år som Statens konstråd grundades hände nämligen en annan sak i München. Entartete Kunst öppnade, en utställning som curerades på direkt uppdrag av führern själv och presenterade konstverk vars estetik ansågs demoraliserande och kränkande. Picasso, Kandinsky, Paul Klee och Marc Chagall var representerade och efter utställningsturnén såldes verken i hemlighet utomlands. I Sovjet lagstadgades liknande påbud 1934. Som en följd av den auktoritära förda kulturpolitiken i Nazityskland och i Stalin-regimen, lanserades i Europa efter krigsslutet begreppet en armslängds avstånd för att skydda den konstnärliga friheten. Politiker ska inte kunna använda sig av konsten. Det är inte en liten sak.
Låter det drastiskt att ta upp de här extrema exemplen? Tyvärr är det vad Håkan Boström föreslår, inlindat i oroväckande lika formuleringar från ovan nämnda mörka röster ur historien. De grupper han utser till de som kränks av den provokativa konsten faller under luddiga benämningar som ”vanliga människor”, ”befolkningsmajoriteten”, ”Vanliga medborgare”, ”folkopinionen”. Lösningen föreslås vara att folkvalda ska bjudas in i urvalsprocessen.
Boström är ändå medveten om att han är inne och tassar på dessa marker och föregår associationerna genom att påstå att konsten i Statens konstråds barndom var lågmäld och opolitisk. Det stämmer inte. Då liksom i dag uppstod friktion och arga insändare som angrep nya offentliga konstverk av konstnärer som Bror Hjorth, Eric Grate och Siri Derkert. Det är en del av konstens fria natur att rubba ett invant seende.
Så vem är det egentligen som har en odemokratisk konstsyn? Det kan tyckas som ett subtilt önskemål att överlåta den offentliga rumsgestaltningen till politiker, men angrepp på konsten bör av demokrater uppfattas som en högljudd varningssignal. För som Boström själv påpekar: ”hovkonst” blir sällan bra konst.”