Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Krishantering — Rädda sig den som kan eller möjlighet?

Foto: Natursidan
Nu har det gått ett par veckor sedan Lars Vilks tragiska och chockartade död och den därpå följande heta debatten kring hans konstnärliga eftermäle och konstnärskap. Efter den reguljära nyhetsrapporteringen övergick det offentliga samtalet kvickt till ett tillspetsat ställningskrig. Konstens Kommunikationsbyrå kommenterar.

Nyligen lanserade Konstfrämjandet Konstens Kommunikationsbyrå, en plattform för medial krishantering och branschspecifika råd i konsten att bryta igenom nyhetsbruset. Hit kan medlemmar och andra vända sig med specifika frågor eller testa strategier. Varje månad publicerar vi, från och med idag, en månadsreflektion över ett aktuellt skeende i konstvärlden. I kommande månadsreflektion kommer Mattias Irving, idéhistoriker med inriktning på politisk extremism, med ett bidrag om hur reaktionära krafter mobiliserar drev mot kulturskapare.

Krishantering – Rädda sig den som kan, eller möjlighet?
Nu har det gått ett par veckor sedan Lars Vilks tragiska och chockartade död och den därpå följande heta debatten kring hans konstnärliga eftermäle och konstnärskap. Efter den reguljära nyhetsrapporteringen övergick det offentliga samtalet kvickt till ett tillspetsat ställningskrig som hade den ovanliga egenskapen att engagera såväl röster som annars sällan uttalar sig om konst (ledarskribenter, grävjournalister) som konstkritiker och specialister ur branschen.

Formeringen skedde blixtsnabbt och tydligt, och i något överraskande konstellationer. Å ena sidan stod de som hyllade Vilks verk som vår tids viktigaste (Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter) i det att han med sin konst och med livet som insats hävdat yttrandefrihetens okränkbarhet. Men liberala DN fann sig plötsligt i ett brokigt sällskap. Även borgerliga SvD hakade på med Anders Rydell och även DN:s konstkritiker Dan Jönsson. SD:s Björn Söder berömde snabbt på twitter de verk av Vilks han förvärvat och hur han upplevde sina tavlor som ”extra känsloladdade”. Till den hyllande sidan sällade sig även kulturredaktören Mårten Arndtzén på Sveriges Radio samt senare även den före detta Uppdrag Granskning-stjärnan Janne Josefsson.

Det som höjde temperaturen i nästa steg var uttalandet från några inflytelserika röster att de verk som orsakat konstnären ett liv kringskuret av polisskydd, Muhammed-teckningarna, borde införlivas i Moderna museets samling (Thomas Millroth i Sydsvenskan, med SR:s Arndtzén som hakade på). Ett krav som ledde till ”den perfekta stormen” som uppstår då och då i konstvärlden och där gärna just med Moderna museet, som den mäktigaste samtidskonstinstitutionen, som kontrahent. På Moderna museets sida tycks det bara ha varit Göran Greider i Dala-Demokraten som ställde sig tveksam inför Vilks konst.

När sådana här situationer uppstår är det svårt att få en överblick. Allt sker i realtid i olika parallella processer, där mycket står på spel. Man står i ”allas” blickfång och varje ord måste vägas på guldvåg trots tidspress. Sådant ställer enorma krav på en institution, oavsett storlek. Gitte Ørskou aviserade tidigt i sitt chefskap att hon tillhörde den öppna och publiktillvända skolan och nu stod hon inför sitt största eldprov. Trots att Lars Vilks (framför allt med landskapsverket Nimis) är en av landets mest välkända konstnärer, gjorde hon omedelbart klart att de aktuella verken aldrig skulle komma till Moderna. Det gjorde hon som ett svar i form av en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet.

Ska Moderna museet vika sig för en allmän opinion? Vad skulle hända om man skulle ge med sig och stoppa in verken i samlingen, skulle nästa steg då vara att samma opinion krävde att verken skulle ställas ut? Moderna museet tvingades också att visa upp sina kort i fråga om inköpspolicy i en argumentation som aldrig kan vinnas.

Verket är för dåligt – Säger ni, ja. Verket är hatiskt – Nej, det testar yttrandefrihetens gränser. Verket är bara rekvisita i ett betydligt större spel – Finns många verk i betydande samlingar som består av saker som blivit över vid legendariska performance (Kjartan Slettemarks pudel, Joseph Beuys rackartyg etc). Moderna Museet är inget arkiv – Jo, det är ett av dess uppdrag. Vi kan inte ha verk baserade på rasism – Tja, finns fullt av tvivelaktiga verk i svenska samlingar…

Sanningen är att det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att få konst att svara upp mot specifika samhälleliga kriterier. Var det då fel att argumentera? Nej! Samtalet har ett värde i sig. Att formulera sig kring konst i det offentliga samtalet är bara lärorikt och en chans för institutioner att visa framfötterna – vi är experterna!

Ett tag såg det ut som att debatten aldrig skulle ta slut. Nu har den för ögonblicket lagt sig. Men ärendet kan mycket väl ta ny fart om något museum träder fram och erbjuder sig att ta emot verket, eller att högerextrema krafter beslutar sig för att det finns mer energi att hämta i fallet i samband med att valrörelsen snart drar igång.

Sammanfattningsvis: vid stormar som denna kan även stora etablerade institutioner behöva en checklista för att strukturera sitt agerande.

Agera snabbt.
Detta betyder inte att du ska kasta dig ut i ett uttalande, utan samla dina kollegor och bedöm tillsammans situationen och planera er kommunikation med strategiska budskap.

Tala enkelt
Det må vara ”experter” som uttalar sig, men det är till publiken du vänder dig. Avstå frestelsen att svara konstkritiker med samma språk. Föreställ dig att du står inför en publik när du formulerar dina budskap eller står i direktsändning.

Var utåtriktad och pedagogisk
Älska konsten. Passa på att ta för er av uppmärksamheten. Ni kanske inte kommer att övertyga era antagonister, men väcka nyfikenheten för konsten hos allmänheten. Det handlar om tonalitet och berättarglädje. Inte debatt.

Ha mental beredskap.
Det kan bli ett antal svettiga veckor. Lägg undan mindre brännande uppgifter, det här måste få ta tid.

Jobba i grupp.
Stötta varandra. Som chef: lyssna på flera röster bland dina kollegor. Låt ingen stå ensam med media. Om en medarbetare är särskilt utsatt, hjälp hen att hantera sina kanaler, exempelvis genom att läsa och radera hatmejl, blocka på sociala medier etc. Man orkar oftast inte själv.

Prata med allmänheten hela tiden, inte enbart när det krisar.
Det utåtriktade tilltalet ska vara det normala, inte bara framtvingat på förekommen anledning. Använd till buds stående kanaler.

Ibland kan det vara värt att ta in en erfaren kommunikationskonsult.
Hen kan bidra med goda råd kring framträdanden i etermedier och att anta ett utifrånperspektiv som är lätt att tappa i stundens hetta.

Tänk på: This too shall pass.

Konstens Kommunikationsbyrå