Konstfrämjandet — Release för boken Floran

I samband med att Swedenborgsgatan blir sommargata bjuder vi in till en releasefest för boken Floran - Mammas hus i Lainio. Samtidigt inviger vi Om Malmfälten hade behövt en landskapsblomma, ett tillfälligt ljudverk i vår port. Välkommen att delta under releasefesten och invigningen utomhus på Swedenborsgatan 1, tisdagen den fjärde maj kl. 17–18.

Boken är ett resultat av de många konstnärliga undersökningar och händelser som ägt rum inom ramarna för Residence-in-Nature mellan 2017-2021. Projektet har samlat konstnärer, slöjdare, fotografer, bön der, formgivare, glasblåsare, scenkonstnärer, skulptörer, målare och keramiker från Tromsø, Luleå, Boden, Månsamåla, Kiruna, Stockholm, Østfold, Gissamåla och Oulo, från Norge, Sverige och Finland. Under releasen invigs även Om Malmfälten hade behövt en landskapsblomma, ett tillfälligt ljudverk av poeten David Väyrynen. Dikten finns även publicerad i boken.

Nu välkomnar vi er alla att delta under releasefesten och invigningen som tar plats utomhus utanför vårt kontor, på Swedenborsgatan 1, tisdagen den fjärde maj kl. 17–18.

Följande är ett utdrag från bokens inledning, skriven av de konstnärliga ledarna Hans Isaksson, Åsa Jungnelius och Lisa Torell:

Platser påverkar och ger intryck. Konstnärer påverkar och ger avtryck. Vad händer om man sammanför de båda? Låter konstnärer få verka på en specifik plats eller i ett särskilt landskap över ett år, genom en sommar eller en vinter? Konstnärer färdas redan kors och tvärs över världen genom olika kulturpolitis ka agendor, vad gör detta projekt unikt?

I Residence-in-Nature är uppdragsgivarna konstnärerna själva. Det är vi som skapar ramverket och allt formas utifrån de idéer som utvecklas längs vägen. Projektet är en enda lång fältstudie där vi undersöker plats, varandra, kollektiv kontra individ, projektidé och konstnärskap. Det är komplext, roligt och konfliktfyllt om vartannat.

Vi visste att vi ville till norr. Vissa hade ett sug, andra var nyfikna, någon hade en bakgrund där, för någon annan var dit vi skulle inte norr utan söder. Platser är som människor, det är olika avstånd till dem beroende på vad man har för relation till dem. För att en relation skall uppstå så måste ett möte ske och sedan måste det ofta byggas och jobbas på. Det har vi gjort. Men först blev vi förälskade. I Lainio. Som blev vår start, vårt hjärta. Likadant var det nog för Klemens Olofsson på 1650talet när han flyttade till platsen och blev dess första fas ta bosättare. Lainio bär spår av människor så långt tillbaka som 7000 f.Kr och är den äldsta kontinuerligt bebodda bosättningen i Torne lappmark. Det är en plats på gränsen till subarktiskt landskap och den nordligaste platsen i det som kallas för Tornedalen. En gränsplats med en lång historia och många språk. Ett landskap där högresta granar börjar kröka sig och den norrbottniska floran övergår i fjällflora.

Vid Lainioälvens strand ligger Hans Isakssons mammas hus, där hittade vi vår bas. Ett Per Albinhus från 1940talet som i sin estetik genomgått varsamma förändringar fram till vår tid. Den mjuka pastelliga färg sättningen, som är så vanlig i laestadiansk kulturbygd, återfanns där. Och huset var fyllt av floror, biblar, gamla redskap, ranor, och en gammal köksklocka som taktfast mätte tiden i kapp med microvågsugnens plingande.

Visa alla