Lyktan är en flerspråkig kulturtidskrift med ett särskilt intresse för mötet mellan språk. Med utgångspunkt i ”konst för alla” skriver vi om konst, kultur och flerspråkighet. Senaste numret är ute nu. Den 1 februari publiceras Zarubins essä om ryska svordomar, som försvunnit från dagspress i en ny konservativ våg. Intervju med skribenten.
Vem är du?
Jag är rysk författare och svensk högskolelärare i engelska och språkvetenskap. Jag är född 1979 och uppvuxen i en mindre sovjetisk/rysk gruvstad nära Estland. Sedan 2008 har jag bott i Sverige.
Vad är speciellt med ryska svordomar?
Två saker är speciella utifrån ett svenskt perspektiv. Den ena beror på den ryska morfologin, alltså ordbildningen. En svordom kan få dussintals olika betydelser och funktioner om man lägger på olika prefix och ändelser. Det ryska ordet för att knulla kan t.ex. på så sätt förvandlas till allt från ”ansikte” och ”hål” till ”att skryta” eller ”enorm”. Det är en äkta språklig rikedom. Den andra saken är att vissa sexrelaterade ryska svordomar fortfarande är tabubelagda. Om man, särskilt som kvinna, använder dem så kan detta ses inte bara som olämpligt utan som ”moraliskt fel” oavsett sammanhang.
Hur kommer det sig att du skriver en essä om det?
Sedan några år tillbaka är det olagligt i Ryssland att publicera tidningsartiklar med svordomar utan att ersätta dem med ***. Sådana lagar är en del av regimens försök att marknadsföra sig som värdekonservativ. När jag fick inbjudan att skriva på ryska för Lyktan här i Sverige så tänkte jag: ”Okej, nu ska jag passa på och skriva en riktig essä om ryska svordomars sociologi utan några barnsliga asterisker.”
Vad tycker du själv om svordomar? Har du en favorit?
Jag har nog inget speciellt förhållande till svordomar. Jag använder dem när de behövs, precis som andra ord, både i vardagen och i min prosa. Om jag måste välja en favorit så låt det bli ett uttryck jag ofta hörde min morfar säga när jag var liten. Morfar var bonde på en kolchos och brukade få med minst en svordom i de flesta meningar. Jag la inte så mycket märke till dem, det var ju så morfar alltid pratade. Men en svårbegriplig fras fascinerade mig: jebittvajumakafki, ебиттвоюмаковки. Det är ingen ide att försöka översätta den. Verbet ”att knulla” är visserligen där, men annars är det bara en magisk formel som väcker ljuva barndomsminnen.
Essän publiceras den 1 februari. Lyktan publicerar texter löpande. Lyktan är politiskt och religiöst obundna och drivs fristående med Konstfrämjandet Västmanland som huvudman. Lyktan drivs med stöd från Kulturbryggan, Folkrörelsernas Konstfrämjande och Längmanska Kulturfonden. Tack till Region Västmanlands Kulturutveckling och Type Together.