Den som hade vägarna förbi Västernorrland i sommar fick chansen att uppleva något unikt i konstväg. För första gången tog regionens alla krafter ett gemensamt grepp och skapade nya sammanhang, nya verk och belyste hur det lokala står uppkopplat mot världens händelser.
Här berättar Helena Byström, projektledare från Folkrörelsernas Konstfrämjandets sida om några höjdpunkter och om vad hon ser fram emot nästa gång, 2025!
Vad är ditt övergripande intryck av första Triennalen, som du varit med om att projektleda?
Det blev så oerhört fina och starka utställningar på alla platser, vilket inte alls var självklart när man gör något för första gången. Vi kommer att ha utvärderingar framöver så det ska bli spännande att höra från övriga arrangörer, men det var överlag angelägna, nya verk som presenterades. Jag tänker till exempel på Cecilia Björk vars verk som handlade om motstånd med anledning av Sveriges planerade anslutning till Nato som blev väldigt aktuellt med sommarens stora politiska omsvängning och där militärens återkomst till Sollefteå återaktualiserades. På liknande sätt relaterar Ylva Westerlunds och Mats Adelmans verk, som utgick från ett övergivet militärområde och tankemässigt rör sig kring militärens roll i ett framtida miljöanpassat samhälle, verkligen till platsen Sollefteå där deras verk visades. Verket var producerat till en utställning i Ryssland och vi var glada att det i stället kunde visas på Triennalen i sommar.
Hur togs Triennalen emot av regionens konstinstitutioner, tycker du?
Som sagt så blir det en utvärdering snart men i på alla platser var det positiva reaktioner och mitt intryck är att alla uppskattade bredden både i materialitet, teknik, tolkningar av temat samt styrkan i verken. Bara efter några dagar började publiken att efterfråga engelska översättningar, när turistsäsongen kom i gång. Institutionerna fick verkligen starka utställningar. Visst, det blev mycket jobb, men det var ju också något utöver det vanliga! Positivt är också att nätverket mellan institutionerna stärktes i länet, de knöts starkare till varandra eftersom de alla deltog i samma projekt. Ett värdefullt arbete över kommungränserna.
Något verk som stack ut och som du kommer att minnas särskilt?
Ja, det är flera verk som lämnat starka avtryck, i Örnsköldsvik tex Max Books och Ingvar Sjöbergs totalinstallation. Det blev väldigt starkt att gå in i deras utställning bestående av datastyrda projektioner, installationer och måleri. De hade i arbetet varit i dialog med varandra hela tiden, vilket gav ett starkt helhetsintryck. Ett digitalt broderi i rött, Anundsjösömmen, knöt samman de olika delarna och lokala bilder växte fram i dialog med de stora målningarna.
Vad tänker du framåt om Triennalen 2025?
Många av verken berör en särskild plats. Nina Svensson till Timrå, Margareta Klingberg till Junsele t.ex. De verken skulle kunna visas på de platser verken berör. Jag funderar över hur det skulle vara om verken flyttar ut till platser närmare människors vardag. Till ett shoppingcentra eller galleria, att konsten kommer ut på fler platser. Men jag har också sett hur viktigt det är med institutionerna, deras arbete är värdefullt och kan inte underskattas. Deras existens är livsviktigt och de gör ett otroligt hårt jobb. De har varit grundförutsättningen och allt arbete har resulterat i fantastiska utställningar. Gemensamma projekt ger samhörighet och att curatorn Björn Norberg satte ett gemensamt tema, det blev samlande, vilket är en styrka.
Triennalen pågick från i slutet av maj till 10 september. 2022 års Triennals curator var Björn Norberg. Nästa Triennalen i Västernorrland planeras till våren 2025.