Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Konstfrämjandets historia

Folkrörelsernas Konstfrämjande bildades 1947 av engagerade konstnärer och författare som en motrörelse mot ”hötorgskonst”, billiga reproduktioner som såldes i stora upplagor. Folkbildarambitionen låg i tiden, och målet var att erbjuda konst för nya grupper som inte tidigare hade nåtts av det som ansågs vara kvalitativ konst. Konsten skulle ha en given plats i folkhemmet.

Redan vid starten blev Konstfrämjandet snabbt en viktig aktör inom konstområdet. I början fungerade förbundet som ett postorderföretag för grafiska blad som såldes via ombud på arbetsplatser och i föreningar. Men man producerade också stora vandringsutställningar som  medlemsorganisationerna, bland annat studieförbunden, arrangerade. Var och en skulle kunna köpa bra konst till ett överkomligt pris. En annan ambition var också att ge konstnärerna drägligare villkor.

Under sextiotalet började Konstfrämjandet att sälja konst från egna lokaler i alla delar av landet. Denna försöksverksamhet initierades av MUS 65, den statliga konst-, musei- och utställningsutredningen. Bland annat undersöktes om försäljning av bildkonst skulle kunna göras självbärande. Som ett led i utredningens arbete startade Konstfrämjandet därför i slutet av 1960-talet dels ett ”konstvaruhus” vid Mynttorget i Stockholm, dels en motsvarande verksamhet i Örebro där man fick bra lokaler i Gamla Teatern.

Starten av Konstfrämjandegallerier i Stockholm och Örebro ledde till att Konstfrämjandets ombud i andra delar av landet stimulerades till att starta distriktsorganisationer med egna försäljningslokaler. Utvecklingen skedde under 1970-talet, inspirerad av den dåvarande kulturpolitiska debatten.

1992 begärdes Konstfrämjandets riksförbund i konkurs, men året därpå återskapades organisationen under namnet Folkrörelsernas Konstfrämjande. Under 2000-talet genomfördes bland annat Skiss och En känsla av samhörighet som kopplade samman konsten med arbetslivet på nya sätt.

Konstnären Karl Axel Pehrson visar grafik ur Konstfrämjandets kollektion runt 1950.

De senaste åren har organisationen arbetat med att bygga upp nya distrikt tillsammans med mindre konstnärliga verksamheter runt om i landet, och genom samarbeten med medlemsorganisationer och andra folkrörelser.

Att främja konsten och att göra det i förhållande till nya målgrupper förblir kärnan i verksamheten. Över i stort sett hela världen, inklusive Sverige, intresserar sig unga människor – konstnärer, aktivister och andra – för ”det gemensamma”, vad det innebär och hur det skapas. Här har Konstfrämjandet mycket att bidra med, också att föra samman och visa folkrörelsernas potential för konstvärlden. Att identifiera liknande styrkor och bygga vidare på dem är en fruktbar väg framåt.

’Att främja konsten och att göra det i förhållande till nya målgrupper förblir kärnan i verksamheten.’