Artoteket RUT

Artoteket startades 2014 av konstnären Hans Carlsson i samarbete med Konstfrämjandet och Tensta konsthall. Artoteket RUT är den andra upplagan av projektet. Frågor om hemmet och kroppens poetik och politik löper den här gången som en röd tråd genom konstkollektionen. Läs mer om bakgrunden till projektets tema, RUT, och om konsten i Artoteket.

1973 fylldes Konstfrämjandets lokaler med vad som såg ut att vara en persons bohag. En obäddad säng, ett stökigt golv och en överfull byrå mötte besökarna i Anna Sjödahls verk Var dags liv: Mitt alternativ.

Den ostädade installationen kan på många sätt förstås i relation till mycket annan feministiskt inriktad konst under 60- och 70-talet. Sjödahl och många fler tematiserade och problematiserade då gränserna mellan arbete, liv och konst. I Var dags liv lyftes det arbete som låg bakom produktionen av den egentliga konsten fram: städandets, och hemarbetets börda.

Samma år som Sjödahl öppnade sin utställning på Konstfrämjandet startades Artotek 73. Artoteket var det första initiativet i en serie Artotek på 70-talet i främjandets regi. Ett artotek är en plats, eller ett system, som tillåter utlån av konst och Konstfrämjandet anammade idén bland annat efter tyska föregångare. Målet var att nå ut med konst skapad av professionella konstnärer, i nya offentliga rum, och till människor som i sin vardag inte hade kontakt med den ”seriösa” konsten. Det explicita hotet kom från hötorgskonstens utbredning.

Även i Artotek 73-kollektionen fanns reflektioner över kvinnors liv och vardag med. Bland annat i Birgit Ståhl-Nybergs melankoliska Tunnelbanan kl. 11 förmiddagen, där en kvinna i en grå tunnelbanevagn ser trött och lite ledsen ut på väg, kanske hem eller till arbetet. Ståhl-Nybergs många skildringar av kvinnor i offentliga och privata miljöer, ofta trötta och ensamma, går att jämföra med den målmedvetna men tydligt deprimerade, överarbetande och av samhället osynliggjorda Maja, i Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink från 1970.

Yvonne Hirdman har i sin nu klassiska bok (som kom till som en del av regeringens granskning av folkhemmets övergrepp, maktutredningen 1990) Att lägga livet tillrätta kartlagt den svenska omvandlingen av socialpolitiken under 1900-talet. Hirdman pekar på hur politiska idéer om kvinnors emancipation, och hemmets omstrukturering, till en mer offentlig och jämställd plats kom av sig i takt med att större ekonomiska omvandlingar tog form via sociala ingenjörer, politiker och ekonomer från 30-talet och framåt. Hemmets glömdes helt enkelt bort till förmån för omsorgen om det offentliga.

Den heterosexuella familjemodellen exempelvis, som kritiserades av bland andra Alva Myrdal, rationaliserades aldrig bort i den socialdemokratiska familjepolitiken. Möjligen kan detta ses som en vinst, och en balansering av ett annars (vilket Hirdman också påpekar) alltför utopiskt socialt projekt, som med ekonomisk fördelning, förändringar i arkitektur och stadsrum mm, försökte skapa en ”ny” offentlig och rationell människa. Den rationella människan var dock i stora delar en man. Kvinnans plats förblev den ekonomiskt negligerade platsen hemmet – så även i den socialdemokratiska politiken.

Under 60- och 70-talet, i USA och Europa, itensifierades kritiken mot kvinnors alienering och förskjutning från samhället till det apolitiserade hemmet. Aktivister, politiker, författare och konstnärer försökte lyfta fram kvinnors arbete som ett arbete likt andra.

Curatorn och konstvetaren Silvia Eiblmayr har i katalogen till utställningen Arbeit, som ägde rum på Gallerie im Taxipalais i Innsbruck 2005, påpekat att arbetslivet, så som det ser ut idag, i mångt och mycket genomgått en ”feminisering”. Det Eiblmayr syftar på är omstruktureringen av arbetssamhället från ett industri- till ett tjänstesamhälle, och de osäkra, eller obefintliga, arbetsvillkor som förut gällde kvinnor som, med start i det tidiga 70-talet, har utökats till att omfatta allt större grupper i samhället.

I ljuset av detta är det intressant att notera att frågan om feminismens tidigare ideal – exempelvis viljan att lyfta hemarbetet till samma status som lönearbetet – har diskuterats och problematiserats i och med att arbetslivet förändrats: är det verkligen önskvärt att allt fler delar av det mänskliga varat, exempelvis det arbete som utförs i hemmet, trängs in i lönearbetets form, frågar sig bland andra Roland Paulsen i boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010).

Med de ”nya” Moderatorernas alliansbygge under sent 90-tal och tidigt 2000-tal har en rad reformer – som kan sägas bygga vidare på den omstrukturering mot en utökad marknadsekonomi som ägde rum redan under regeringen Persson på 90-talet – kommit att etablera lika ”nya” marknader i Sverige. 2003 lade riksdagsledamöterna Birgitta Carlsson och Annika Qarlsson från Centerpartiet en motion som förespråkade införandet av ett så kallat RUT(rengöring, underhåll och tvätt)-avdrag. Det förespråkade skatteavdraget, som senare infördes 2007, skulle minska kvinnors vardagliga arbetsbörda. Carlsson och Qarlsson skrev i sin motion:”Detta avdrag är något som vi kvinnor anser särskilt värdefullt. Vi lever i ett samhälle med ett hårt uppskruvat tempo. Vi skall hinna vara yrkesverksamma och göra karriär, vara en god maka, vara bra mammor eller mormödrar, ha ett välskött hem och laga god och näringsrik mat, ta hand om gamla föräldrar, delta i olika aktiviteter och inte minst vara politiskt aktiva för att påverka utvecklingen i samhället. Kvinnor lever med en massa måsten och detta tror vi påverkar vår hälsa på ett negativt sätt. Att inte hinna, orka eller klara av det som vi tycker är värdefullt för att uppleva livskvalitet ger känslor av skuld och maktlöshet.” Samtidigt skulle nya arbetstillfällen, en ny marknad, skapas med hjälp av RUT. Avdraget har sedan det infördes varit en het potatis i svensk politik, och fått öknamn som pigskatt och rikemanssubvention.

Filosofen Michel Foucault menade redan på 70-talet, i sina offentliga föreläsningar på forskningsinstitutet Collège de France, att nyliberalismen utmärktes av ett nytt maktbegrepp. Foucault såg nyliberalismen som en förflyttning av ansvaret för individen från staten till marknadskrafterna, det vill säga egentligen till individen själv. Varje människa var i det nyliberala paradigmet tvungen att ansvara för sin egen säkerhet, känsla av trygghet och sin egen själv- och arbetsdisciplin.

RUT-avdraget var från början, i varje fall som det beskrevs under tidigt 2000-tal, en reform som mycket väl kan förstås mot bakgrund av Foucaults analys av den nyliberala, individualiserade makten. Ambitionen var att förändra kvinnors möjligheter att känna sig fria från hemmets bojor. Det var också klart från början att lösningen på ”problemet” inte skulle komma från staten, utan från marknaden. Antalet sjukskrivningar skulle minska om kvinnor avlastades, samtidigt som andra människor skulle införliva sina kroppar i ett ekonomiskt system som gav dem lön för att städa hem som inte var deras egna. Hemarbetet skulle bli en vara som skulle köpas och säljas efter individuella behov och förutsättningar.

Sedan december 2015 har ett nytt lager lagts på diskussionen om RUT. De hushållsnära tjänsterna, och avdragen, utökades då med motiveringen att ”lägre trösklar” skulle skapa fler arbeten åt människor på flykt bosatta i Sverige. Två saker kan noteras: dels att diskussionen kring flyktingmottagandet så som den ser ut idag i Sverige på alla sätt privilegierar flexibilitet framför kontinuitet; och att tillfälliga uppehållstillstånd och uppluckringen av asylrätten faktiskt på många sätt liknar flexibiliseringen av arbetsmarknaden som varit ett faktum sedan 70-talet (i Sverige bland annat genom ett ökat inslag av bemanningsföretag och otrygga anställningsformer).

Ytterligare förslag på förändringar av arbetsrätten, i relation till migrationspolitik, som hörts i debatten är lägre ingångslöner för människor med flyktingbakgrund och samtidigt flexiblare turordningsregler. Det ska vara lättare och billigare att anställa och avskeda människor. Förslagen om inrättandet av tillfälliga uppehållstillstånd kantas dessutom av möjligheter till permanenta sådana, om människor arbetar, eller åtminstone gör sig anställningsbara, enligt fastställda riktlinjer. 2010-talets ideala RUT-arbetare är kanske inte bara entreprenör nog att skaffa sig ett tillfälligt arbete i någon annans hem, hen måste också vara beredd att den rätt till rättigheter som ett medborgarskap innebär inte räcker längre än den tillfälliga projektanställningen.

Artoteket RUT är ett försök att, med ett urval om 10 konstverk av 11 konstnärer, närma sig frågor, skiljelinjer och förskjutningar mellan det privata och det offentliga; hemmet och den politiska makten; människan och hennes omvärld. Den historiska bakgrunden till konsten i Artoteket kan sägas vara det biopolitiska skifte som går att skönja mellan Anna Sjödahls installation Var dags liv (och uppstarten av artotek 73) och införandet av RUT-avdraget. Såväl Artotek 73 som RUT var försök från det offentligas sida att tränga in i det privatas sfär, om än utifrån helt olika ideologiska utgångspunkter. Statens auktoritära stämma, som lade sig i hur ett hem ska inredas; som bestämde vilket arbete som ansågs vara riktigt arbete; och som hade åsikter om vilken konst vi skulle titta på, har sedan 70-talet bytts ut mot konsumtionens löften om individuellt ansvar och frihet, och tilltron till vår förmåga välja hur vi vill leva våra liv. Frågan är på vems villkor detta liv levs: marknadens eller den fria människans?

På ett metaforiskt plan utgår vissa verk i Artoteket RUT från idén om det trygga och bekväma hemmet, och de yttre krafter som ständigt påverkar och förändrar denna illusion. I Lily Bensons video A Tour of The Self Cleaning House (2014) följer betraktaren med på en datoranimerad tur genom Francis Gabes utopiska uppfinning The Self Cleaning House. När Benson besökte huset, som uppfanns av Gabe på 80-talet och som med olika tekniska hjälpmedel städar sig själv, möttes hon av ett dysfunktionellt hem där de utopiska funktionerna snarast blivit till säkerhetsrisker.

De katastrofer, den yttre verklighet, som hotar hemmets lugna vrå får ett annat uttryck i Johan Ekenbergs obetitlade duschdraperi, specialgjort för Artoteket RUT. Motivet på duschdraperiet som låntagaren får med sig till sitt eget badrum, är ett fotografi på Ekenbergs ateljé som översvämmades i de kraftiga skyfallen i Malmö 2014.

Ytterligare perspektiv på hemarbetets ekonomi ges i Joanna Malinowskas videoverk, In Practice (som har valts ut till Artoteket RUT av Sunshine Socialist Cinema – Kalle Brolin och Kristina Müntzing). I en serie korta filmer, inspelade mellan 2003-2011, utför Malinowska olika hushållsarbeten samtidigt som manliga intellektuella föreläser för henne om ämnen som exempelvis Platons idévärld. Föreläsningarna var den betalning som Malinowska fick för sitt arbete, enligt överenskomelse mellan konstnären och kunden.

Ett annat brott mot idén om hemmet som endast en privat, personlig och trygg angelägenhet, är Mazja Hillestrøms video JOE (2014). Joe är en av de personer som Hillestrøm möte på sin resa genom södra USA under 2013. Inom loppet av en hårklippning får betraktaren höra den tragiska om hur Joe våldtog sin fru, och därefter sattes i husarest. Hemmet som plats får en kuslig funktion i filmen, dess privata status har offentliggjorts i och med att det förvandlats till ett fängelse. JOE belyser också det faktum att den slutna privata sfären ofta möjliggör mäns våld mot kvinnor.

Filosofen Gaston Bachelard har beskrivit hemmet som en plats för minnets arkeologi, där tider finns lagrade i objekt och tingen vi omger oss med. I Hillestrøms verk är dessa minnen plågsamma, obehagliga och påträngande. Hågkomsten fyller en funktion även i Santiago Mostyns Ilja’s Dress (2010). Ett foto av en person uppförstorats och nått det abstraktas gräns. Som en suddig bild av ett minne, en personlig relation, som förgåtts eller kanske förträngts.

Skapandet av människors verklighet genom politik och politisk makt tar sig en rad uttryck i Artoteket RUT. Den tidigare auktoritet, som genom myndigheter och organisationer påverkade och reglerade människors liv i Sverige, staten, har lämnat sina avtryck på kaffekopparna i John Willgrens video Vi drack kaffe och administrerade landet (2013). I verket ser man en person som i ett marathonfika dricker kaffe ur muggar varpå logotyperna från avvecklade svenska myndigheter har tryckts.

De arkitektoniska och estetiska diskurserna kring hemmet och hemmets politik vävs också in i Åsa Norberg & Jenny Sundéns två verk i Artoteket RUT, oljan på duk Alias V (2014) och den överdimensionerade fiktiva kopian av sällskapet Nya Iduns ordförandeklubba Outlines for a liberation (2014). De två verken är del i ett pågående arbete med den tidiga hemslöjdsrörelsens symboler och formvärld. Hemslöjdsrörelsen var i det tidiga 1900-talet en viktig kraft i kampen för kvinnors rättigheter, bland annat för kvinnlig rösträtt.

I Bygga nation och kroppar (2014) får de idéer som funnits om människors kroppar, och den politik som styrt synen på dessa, fugans form. Ulrika Gomms ljudverk består av samlade fragment från hundra år (1914–2014) av svenska regeringsförklaringar, en samling texter som genom åren blivit reciterade av män. Överlappande idéer, visioner, beslut och retorik, uttalade över åren, samlas i verket, och blir en historisk karta över våra sociala och fysiska kroppar.

Artoteket RUT, har också fått en inramning med referenser till den tidiga modernismens förenkling och rationalisering av inredningsarkitekturen. Bland annat i Ingrid Furres och Olof Nimars Kusiner: två lampliknande objekt som uppvisar många av den funktionalistiska modernismens kännetecken – samtidigt som de pendlar på gränsen mellan kommodifierade inredningsaccessoarer och omsorgsfullt hantverk. Ingrid Furres O, som fungerar som ett display-system för Artoteket RUT, för i sin tur tankarna till arkitekten Fredrik Kieslers funktionalistiska arkitektur. Kielser försökte under tidigt 1900-tal lyfta fram relationen mellan objekt och människa, arkitektur och psyke, för att skapa miljöer där var och en kunde knyta an till sin omgivning. Ett försök, i leden av många, som försökt påverka människan genom en definition av hemmets politik och estetik.

Hans Carlsson, konstnär

Visa alla