Mattias Åkeson intresserar sig lika mycket för vad tiden har gjort med oss, som hur vi påverkas av arkitekturen och dess rum. Möjligtvis även det motsatta; hur vi kan påverka de rum som vi vistas i och även den tid som vi lever i. Stora frågor, kan tyckas. Frågor som vi inte självklart kan finna något svar på.
De typdaghem som ritades och placerades ut runtom i Stockholm och dess förorter – mitt i bostadsområden – kommer från samma ritbord som Ingemar Bergmans hem, som placerades i avskildhet vid Hammars på Fårö. De färdiga byggnaderna liknar varandra så mycket att man nästan kan tro att ritningarna blandats ihop där på ritbordet hos arkitektkontoret Abramson. Eller är det så att beställningarna liknat varandra?
Vad som förenar de aktiviteter som Bergman företog sig i sitt hus och de som utspelas på ett daghem, är leken. Bergman talade ofta om hur han såg på sitt arbete med film och teater som en lek. Barnstugan, en plats för lek och lärande.
Vad som däremot skiljer Bergmans hem på Fårö från ett daghem, är att det senare byggdes som en plats där vi som mycket små individer för första gången möter ett kollektiv. Genom leken lär vi tillsammans med andra, i en process som skolar in oss i samhällskroppen. Bergmans hem byggdes åt en individ som, i samklang med bilden av den romantiska konstnärsrollen, ville söka ensamhet, ägna sig åt sitt arbete, utveckla lekar, på egen hand. Ett arbete som utgår från en konstnärlig blick på individen i samhället, på individen i kollektivet om man så vill. Hela tiden på individens sida kretsar hans lekar kring människans psyke; att lära sig om den enskildes kamp mot yttre och inre dämoner. Filmen Persona, som spelades in på Fårö sommaren 1965, handlar om att vi inte kommer ifrån de rollspel som oundvikligen uppstår mellan individer. En av filmens huvudkaraktärer är en skådespelare som tystnar, som inte längre vill spela en roll vare sig det är på scen eller i privatlivet.
Åkesons arbete kretsar kring de här frågorna. Han ger oss kanske inte några svar. Men genom en serie försök, de olika konstverk som tillsammans bildar Barnstugan, får han oss att fundera på oss själva och de roller vi spelar i olika sammanhang.
I filmen går Åkeson in i rollen som lekledare och regissör, där utsätter han en grupp vuxna för en lek de inte varit i sedan barnsben. De sitter i en ring på en matta på golvet, ovana i sina roller men nyfikna. De sjunger sånger tillsammans. Ett litet kollektiv av indivier som långsamt närmar sig varandra.
Konstnären belyser ett spänningsfält mellan individ och kollektiv. Han sätter igång våra tankar och får oss att reflektera över hur spänningarna förskjutits över tid, sedan vi själva var barn. Möjligen tänker vi på hur generationer efter oss, rentav våra egna barn, också uppträder i det här spänningsfältet. Hur kommer det sig att många av oss idag upplever att kollektivet har förlorat sin dragningskraft på bekostnad av individen? Kan i så fall kommande generationer få pendeln att röra sig tillbaka?
:
“Vid första anblicken handlar det om två byggnader, men egentligen är det en berättelse om olika samhällsideal och synsätt.” – Pauli Olavi Kuivanen för Norrköpings Tidning
Pris: 120 kr