Redan på omslaget till den första verksamhetsberättelsen dyker den upp, efter det korta första året som bara bestod av hösten 1947: solrosen. På den sparsamt formgivna trycksaken står den långt ner i mitten av sidan. Även på Medlemsblad för Folkrörelsernas Konstfrämjande, som börjar ges ut 1948, finner vi den. Här i en något annorlunda variant; sotigt svart har den fått ett stort utrymme i det övre vänstra hörnet.
Men varför en solros, och vem det är som har ritat den? Det är frågor som jag länge trodde skulle förbli obesvarade. I de första årens verksamhetsberättelser finner vi flera illustrationer. Lars Gunnar Holmqvist är den första upphovspersonen att namnges. Gullan Gregoriusson är den andra. Humoristiska illustrationer utförda i tidstypisk stil som berättar om Konstfrämjandets verksamhet. De är ett återkommande inslag i antal verksamhetsberättelser fram till början av 1950-talet. Solrosen förblir den samma. Kan det vara någon av dem som ritat även den?
Med det första numret 1954 byter man namn och utseende på medlemsbladet. Man hade haft en tävling bland medlemmarna om förslag på ett namn. Inget av förslagen hade riktigt gillats. Istället kom man att tänka på en insomnad tidning som Kåge Liefwendahl gett ut. Vår konst hette den. Det namnet gillade man, och man fick överta det. Man tänkte att namnet signalerar både att medlemsbladet sysslar med vår tids konst och att det är en påminnelse om att konsten är allas vår egendom. I den krönika, undertecknad Bror Ejve (1897-1962), som inleder medlemsbladet, står det plötsligt om ”ansiktslyftningen”. Det är bokkonstnären Bo Lindberg som har uppdaterat formen. Inte bara det: ”Det var han som tecknade solrosen åt oss när vi startade och nu har han gjort om blomman i ett nytt perspektiv.” Nu är stjälken borta. Blomkorgen med strålblommorna är nu hela grejen. Den upptar nästan hela undre halvan av omslaget. Och mitt i blomman har man skrivit VÅR KONST.
Kanske var Bo Lindbergs förädling av sin egen blomma förlösande? Åren framöver skulle man komma att leka med solrosen allt oftare i olika sammanhang där Konstfrämjandets verksamhet lyfts fram. Konstnärer bjuds in till att skapa solrosor för vernissagekort och utställningsaffischer – en hel rabatt av solrosor framträder. Och man skriver i blomman. Det finns en lekfullhet här som man tänker även är en bild av verksamheten vid tiden. Lekfullheten kan vara ett sätt att avdramatisera/öppna konsten och göra den mer tillgänglig. En del av illustrationerna är gjorda av Olof Norell (1923-2005). Han var ansvarig för konstbildningen och den som efterträdde Bror Ejve, hösten 1962.
Ett par år senare, när exakt är svårt att veta, troligtvis någon gång under 1964, dyker den solros upp som de flesta av oss i dag förknippar Konstfrämjandet med. Den har varit slitstark, har följt med oss ända in i våra dagar. Kan Bo Lindberg ha gjort även den? Det vet vi inte. Kan det vara Olof Norell? Första gången man ser den går kanske tankarna åt ett annat håll än till en solros: abstraherad på ett tidstypiskt vis, påminner den om en blomma men också om en bakterie.
Även en slitstark logotyp kan behöva uppdateras. Små förändringar har gjorts. Typografin har bytts ut ett par gånger och blomkorgen har varit omväxlande öppen och färglagd. Men, formen på blomman har varit den samma.
För några år sedan kom allt oftare frågan från distrikt och samarbetspartners om de inte kunde få loggan mejlad till sig. Det florerade en digital version av solrosen. Den hade låg upplösning och tålde inte särskilt stor grad av förstoring. ”Den håller inte för tryck”, blev ofta svaret när den öppnades i mottagarens dator. Den här lilla filen mejlades hur som helst från oss på förbundet och mellan distrikten. Ingen var nöjd.
Samtidigt, i mina pappershögar runt om på skrivbordet stack logotypen fram lite här och var. Förbundets och distriktens tolkningar. Återigen var det som en rabatt av solrosor. Men det var inte vackert eller lekfullt, de små skillnaderna var snarare migränframkallande. Hösten 2013 gav vi designstudion BankerWessel i uppdrag att ta fram en ny grafisk profil. De fick bekanta sig med de olika varianter av solrosen som funnits i Konstfrämjandets historia och förstod snabbt att blomman har haft betydelse för organisationens identitet. Men de kunde inte göra något vettigt utifrån det original av logotypen som vi hade försett dem med. Det var inte tal om att de skulle rita en ny logotyp. Vi lyfte den möjligheten. Men alla var överens om att den gamla skulle vara kvar, på något sätt. De fick rita av och om blomman för hand.
För att den skulle vara så elastisk som möjligt och enkelt kunna användas i många olika sammanhang, fick ingen av strålblommorna i kransen tangera en annan, vilket de gör i den gamla. Lösningen blev att ta bort en strålblomma och göra kransen något glesare. Till arbetet med den nya blomman togs det också fram en modern typografi. Här testades sextio olika typsnitt, kanske fler. Till slut fastnade vi för Brauer Neue, som blickar både bakåt och framåt. Där finns en synbar koppling till Konstfrämjandets historia samtidigt som den ger ett uttryck för vår tid.
Frågan om varför man valde en solros som symbol, får förbli obesvarad.
På blommornas språk betyder solros förnuft, framgång och storsinthet. Släktnamnet Helianthus kommer från grekiska orden för sol (helios) och blomma (ánthos), och det finns runt sjuttio olika arter av blomman.
Solrosen är en folklig ros. Kan det vara så enkelt att det var därför den valdes? Under sommaren kan vi läsa i lokaltidningar runt om i landet om hur människor tävlar om vilken solros som når närmast solen. Solrosen kan bli upp till fem meter. En tysk odlare lär ha lyckats med konststycket att (vid två (!) tillfällen) driva upp en solros till nio meter. Det är onekligen en blomma med växtkraft.
1964 års logotyp, med senare tids uppdateringar, har ingen lekt med. Inte förrän Erik Annerborn (f. 1984), projektledare för Stockholmsskolan, satte tänderna i den år 2014, och på så vis skapade sin egen version.
Niklas Östholm, intendent