Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

”Är det inte lite din grej att vara lite opassande?”

En personlig skildring om samtidskonstens potential att främja ungas emotionella intelligens, samt analys av den estetiska likriktning och intellektuella rundgång vi ser inom svenska konstinstitutioners elevunderlag såväl som dess diskurser idag.

Första gången jag medverkade i Stockholmsskolan, frågade Erik mig om det inte är lite min grej att vara opassande? Tanken klistrade sig sedan fast på min mentala anslagstavla, så jag började fundera på varför jag inte kunde skaka av mig den. Det kom knappast som någon chock, fast jag hade aldrig tänkt på ”opassandet” som ett distinkt personlighetsdrag innan dess. ”Opassande”, ordet gav mig delvis svåra associationer och minnesbilder. Om hur jag genom livet sökt, men inte lyckats finna, ett sammanhang där jag inklusive min bakgrund, värderingar och intressen, har kunnat passa in friktionsfritt. Det har inte blivit lättare inom stans konstkretsar, och jag börjar finna en röd tråd. Jag är opassande.

Konsthallarna, aktiviteterna, konstnärerna såväl som den gränslösa formen av deltagargenererat innehåll har gjort att Stockholmsskolans träffar tagit en bemäktigande funktion i mitt självförverkligande. Jag kan bara önska att det hade funnits när jag var yngre. Delvis har möten med konstnärer och aktivister lämnat mig en oanad känsla av identifikation, och gjort att jag för första gången kunnat se mig själv ta en liknande position i samhället. Dessutom är det något som jag under samma tid också har börjat göra allt mer; dessa handlingar väger tyngre än mina lovord. Det har varit betydande att sättas i kontakt med personer inom konstvärlden, de enda som kan öppna dörrarna (som det ser ut i dagsläget); dessa känns inte längre ”a world away”. Det kanske låter absurt; men som isolerad kuf uppväxt i Husby och Hallonbergen, utan några personliga kontakter in i kultursfären, kändes konstvärlden ungefär lika avlägsen som hovet.

’Som isolerad kuf uppväxt i Husby och Hallonbergen, utan några som helst personliga kontakter in i kultursfären, kändes konstvärlden ungefär lika avlägsen som hovet.’

I årskurs 0-5 gick jag i en socioekonomiskt eftersatt grundskola i Norra Järva – från årskurs 5 och uppåt placerades jag i Eriksdalsskolan på Södermalm – härigenom förstås mitt första konstnärliga uppvaknande. Eftersom Eriksdalsskolans huvudsakliga elevunderlag hörde till ett annat socioekonomiskt samhällsskikt än skolan i förorten, var atmosfären en där eleverna inte var lika olyckligt hårt pressade till att klara av skolan, samtidigt som utbildningen var av en helt annan kvalitet. Mina erfarenheter av skillnaderna är just mina, men jag vet att den inte är unik, i och med samtal och personliga möten med flera från andra förorter som i likhet med mig gjort en klassresa genom sin kreativitet och skapandeförmåga. Igenkännande anleten känner igen varandra, och spännande diskussioner om kunskap, rättvisa och konstens villkor har sprungit ur detta. Eriksdalsskolan var och är stor, där finns flera estetiskt inriktade linjer på högstadiet och välutrustade klassrum/salar/studios för estetisk verksamhet, tillgängliga för alla elever.

En stark kontrast från förortsskolans konfliktdrabbade musikpedagoger som ofta byttes ut varannan termin, och bildundervisning som bedrevs med vattenfärg i ett vanligt klassrum; estetiken och skapandet var reducerat till en parentes i förortarnas utbildning. Vi ser idag en utveckling där anslagen för estetisk verksamhet i grundskolan bantas ned till en nivå som är lägre än den på 90-talet, när jag växte upp. Samtidigt ser vi att olikheterna i undervisningskvalitet och skolornas elevunderlag stegvis har ökat sedan det fria skolvalet. På förortsskolan fanns inga ”esteter”, ”alternativa” eller, i mitt fall, förebilder – i alla fall inte öppet, uppenbart. Innan skolbytet visste jag nog inte ens att en kunde vara sådan? När jag började upptäcka vem jag egentligen var, genom att se det i andra, började istället en mångårig kamp emot mina föräldrar. Deras önskan var att uppfostra en välutbildad och ekonomiskt framgångsrik dotter, inte en upprorisk konstnärsjournalistskådis på alfa-kassa. Inte minst ville de att jag skulle vara vanlig, normal; något de aldrig själva fått känna sig i Sverige – en viktig avsaknad att framhålla i sammanhanget. Idag ser jag att mina föräldrar hade behövt en dos normkritik.

’På förortsskolan fanns inga ”esteter”, ”alternativa” eller, i mitt fall, förebilder – i alla fall inte öppet, uppenbart.’

I förortsskolan jag lämnat rådde en omvänd social kultur; tydligast i ett av mina starkaste minnen från första dagen i den nya skolan, då en förtvivlat förvirrande förnedringskänsla började med att ordet ”abou” lämnade mina läppar, vilket möttes med en hånfull skrattsalva från mina nya (i huvudsak svenska) klasskamrater. I efterhand syns att det var ett metaforiskt startskott; jag måste än idag anpassa mig till en social kod som jag faktiskt inte uppfostrats in i. Denna anpassning inte bara distanserar ifrån konsten; det ger också den med den ickenormativ bakgrundsberättelse, som ändå väljer vår konformistiska kontext, en dubbel arbetsbörda för att verka inom kultursektorn på lika villkor – men jag ser också att detta mönster nu börjar förändras i allt fler elever och yrkesverksamma.

Däremot kan jag fortfarande se förnedringen återupprepa sig som vuxen blatte i konstens vita rum, även om jag idag ignorerar upphovsmakarna. Den nya verklighet som jag initierades i på Södermalmssskolan, internaliserades oemotsagd. Det är först i efterhand som jag har börjat analysera, problematisera och kritisera skillnaderna mellan de båda skolorna, sedda i ett större sammanhang än min egna livsberättelse. Konst ska vara demokratiserande, men det lärs inte ut på ett sådant sätt idag.

Jag gick från att, i brist på uppmuntran, helt sakna ett personligt uttryck utanför mina ryska notblad, uppsatser och skolarbeten; till att intressera mig för det ockulta, subkulturell estetik, feminism, att klottra på mina converse, att bråka med konservativa föräldrar om min ”estet-look” och därigenom ta kampen för mitt levnadsutrymme, dagligen. I den nya verkligheten fick jag samtidigt skala bort delar av mig själv för att kunna passa in, trots detta kändes den mer hemma än den värld jag lämnat bakom mig . Skedde det främst för att jag var opassande eller anpassningsbar? Jag gick från att ha varit mobbad i orten, till att bli utfryst i stan, slutade använda förortsslang, började intressera mig för fantasy som verklighetsflykt. Jag var aldrig en i gänget – fast nu var jag åtminstone omgiven av likasinnade. Även om de inte alltid förstod att vi var likasinnade, idag kan jag undra om det var på grund av mina etniskt betingade yttre attribut? Jag önskar att någon hade pratat med mig om rasism.

Somliga skyller på jantelagen, men oavsett varför så ser jag att vi lever i en väldigt konformistisk kultur. I den svenska kontexten kan insikten att ”det världen verkligen behöver inte är människor som gör samma saker på samma sätt som vi alltid har gjort”, bli en livboj för förståndet i händerna på den som inte följer strömmen. Denna idé är något jag skulle vilja se utvecklas, till en verklig inströmning av mångfald bland intagna på konsthögskolorna; såväl som inom kultur, media och samhällsdebatten i stort. De opassande behöver höras.

Om Stockholmsskolan hade funnits när jag var tonåring… Wow. Jag hade varit en naturkraft idag? När jag läser min nedskrivna berättelse, funderar på alla explosiva bråk med föräldrarna, tänker jag oundvikligen på hur många diskussioner som hade lösts till det bättre om en medlande vuxen hade backat upp min estetiska inklination, eller i alla all uppmuntrat den. Om någon hade fått mig att ifrågasätta de ytliga normer som skiljde mig från likasinnade, en plats med resurser för att uppvärdera mig själv genom ett fritt konstnärligt uttryck; hur långt hade jag inte redan kunnat ha gått? Det svider när jag tänker på hur många artistiskt vilsna ortsbarn jag lämnade bakom, som kanske fortfarande inte fått möta sin potential till frigörelse genom konsten – går de runt sådär självtvivlande som jag var, än idag? Har de rationaliserat bort sin skapandekraft och blivit ekonomläkarjurister till sist? Eller brast det för dem när deras flod aldrig fann sitt utlopp?

’Om Stockholmsskolan hade funnits när jag var tonåring... Wow. Jag hade varit en naturkraft idag?’

Dessa frågeställningar är det som gör mig så okonstlat upprymd när jag föreställer mig Stockholmsskolans lekfullt förpackade ifrågasättanden nå marginaliserade/resurssvaga ungdomar och unga vuxna idag. Jag vill att Stockholmsskolan når de som inte annars känner sig delaktiga i bostadsrättssamhället, de som stereotypifieras främst som avskräckande exempel och som inte tror att konstvärlden kan erövras av dem. Orten är nämligen fylld med unga som ser begreppen kultur och konst som främmande, svåra eller ointressanta därför att de inte passar in i ”konstnormen”, aldrig initierats i dess koder. Jag vill att Stockholmsskolan når unga som inte tar plats därför att ”svenskheten” och dess representanter har gjort det klart för oss att vi i deras ögon är andra klassens medborgare, att kulturen, staden och inflytandet är för ”svenskarna”. Jag vill Stockholmsskolan nå ut till ungdomar som blir systematiskt ratade av- och i samhällets finrum; unga vars kroppar, uttryck eller klassbakgrund väljs bort på basis av härskna ideal och normer som hängt med sedan förindustriella förutsättningar – alias rasism, sexism, ableism (även kallat funkofobi) och klassism. Missade jag någon nu?

Är det så konstigt att allt fler ungdomar, i rent klarsynt vanmakt, blir uppgivet passiva eller ”inget-att-förlora-destruktiva”? Det är rationellt att rata det som ratat en, fast det kan göras på olika sätt. Jag har lätt att se varför vissa rent frivilligt kliver ut ur ”samhällsgemenskapen”, jag gjorde det själv i nästan tio år. Kanske är jag idealistisk, men jag tror att om Stockholmsskolan når ut till dessa grupper, så kan det utveckla dem till att ta plats, och i förlängningen till att ta makt. Om vår stämma, våra berättelser och perspektiv, börjar ta plats inom konstvärlden (och inte bara med offerkoftan på, jag vill se kungakronor!) kan förortens frågor också upphöjas i samhällsdebatten på våra egna villkor – via kultursidor och opinionsbildare, med flera. Stockholmsskolan är ett format med potentialen att omvandla mållös frustration till drivkraft och motivation. Det är i alla fall den effekt jag ser att kvällskursen har haft inom mig själv.

’Det är rationellt att rata det som ratat en, fast det kan göras på olika sätt.’

Vi blir allt fler, vi som behöver en aktivistskola, därför att utanförskap många gånger går i arv. Jag vet att ni har sett oss, men jag vet inte om ni lagt märke till oss. Intelligenta, kompetenta och kreativa, omtänksamma sociala genier; vi har lärt oss att inre skönhet och yttre verklighet inte alltid är kompatibla. Vi som inte haft lyxen av engagerade curlingföräldrar inklusive etablerade kontaktnät. Det är vi som bekämpar förbifartens ghettofieringseffekter med våra efternamn, hårfärger, brytningar och klädstilar i högsta hugg, därför att vi känner stanken av orättvisa på långväga håll; men våra nödsignaler når inte fram. Vi synas, men vi hörs inte.

Vi blir allt fler som behöver en aktivistskola. Vi är unga vuxna som möts av övervintrade socialdarwinistiska attityder som satts i system, vi kan se att den moderna tidsandan bara är modern till ytan sett. Jag drömmer att Stockholmsskolan når den målgrupp som är tillräckligt förbannad för att spränga dessa strukturer, och ge dem förutsättningarna, vokabulären och drivkraften för att göra om och göra rätt. Vi kan alla enas under kulturen, därför att till skillnad från politiken så saknas det rätt och fel inom konsten. Den ger oss samtidigt förutsättningslös frihet att bygga nya världar som vi sedan förverkligar.

Där den klassiska konsten har sin utgångspunkt i svaren, exempelvis ‘detta är skönhet’ eller ‘här är en mäktig man’ (även om det är en grov generalisering), har samtidskonsten en tendens att utgå från frågorna som den väcker. Samtidskonsten saknar riktiga tolkningar, den levereras sällan med bruksanvisning eller korrekta svar, och tolkningsutrymmet väcker många gånger fler frågor än det besvarar. Såhär utmanar samtidskonsten sin mottagare. Dess gränslöshet och avsaknaden av ‘rätt svar/tolkning’, ger med tiden förutsättningar för att bli medveten om verklighetens inneboende ambivalens; en viktig beståndsdel i den emotionella intelligensen.

Det är bara inom samtidskonstens arena som alla 7 miljarder versioner av verkligheter, som samexisterar vid ett givet ögonblick, kan ges samma legitimitet. I samtidskonsten är Basquiat enligt konstens alla regler jämställd Klimt såväl som Kahlo. Alla har de gemensamt att de obehindrat skildrar en subjektiv, och för sin tid provokativ verklighet, snarare än att försöka definiera den i någon objektiv bemärkelse.

Däremot, i praktiken kan jag se att den svenska samtidskonsten är en utpräglat vit bransch. Tror du att en konstkritisk diskurs med sina högst subjektivt abstrakta bedömningsgrunder, som förs nästan uteslutande av vita personer, kommer att generera tolkningar och estetiska ideal (det vill säga främja konstnärer) som representerar andra intressegrupper och livsberättelser än den egna eller den lättsmälta? Jag kan se att det homogena kretsloppet av samma-lika-samma-lika, som börjar på konstskolorna och sedan fortsätter hålla varandra om ryggen inom konstskapandet och -kritiken, tjänar till att bibehålla status quo ifall en institutionell motkraft inte etableras. Är inte ortens frånvaro i svensk samtidskonst jämförbar med kvinnors underrepresentation inom näringslivets styrelser?

’Är inte ortens frånvaro i svensk samtidskonst jämförbar med kvinnors underrepresentation inom näringslivets styrelser?’

Det säger sig självt att en person som har svårare att ta sig in i samhället inte heller är lika benägen att ta sig in i konstbranschen, vi fick inte den självkänslan när bildlektionerna var en urvaskad vattenfärgsparentes med en svensklärare. Stockholmsskolans uttalade syfte är att nå ut till ungdomar som inte tidigare har kommit i kontakt med konstvärlden, har förförståelse eller ”känner sig hemma” i den. För mig är det uppenbart att ett förutsättningslöst bemäktigande forum som Stockholmsskolan, har en viktig funktion om vi ska se mer mångfald, på mångfaldens egna villkor, inom kultur, politik och media.

Jag vet samtidigt med mig att där samtalet behövs som mest, diskuteras samtidskonsten också allra minst. Därför känns det angeläget för mig att Stockholmsskolan får växa sig större och starkare; för att framtida generationers unga ska ha ett forum där de kan hävda sin rätt att bryta normer, kunna ifrågasätta förtrycksstrukturer, hjälpas till rätt stipendier, förebilder och mentorskap för att kunna blomstra kreativt och kunna ta plats inom konstvärlden på lika villkor. Finkonst eller (så kallad) fulkultur presenteras helt piedestalsbefriat av Emma och Erik – det ser jag som formatets styrka. Jag har introducerats för ungdomar som jag aldrig annars hade träffat, vilka har öppnat mina ögon för saker som jag inte annars hade sett eller tänkt på.

Säg exempelvis att jag vill föra ut ett budskap, en filosofi; gör jag det då bäst genom att forska och skriva avhandlingar, eller genom att inkorporera det i exempelvis ett skapande av bruksföremål som slutanvändaren interagerar med på daglig basis? Jag tror på det senare; att vi bäst kan befästa ett budskap genom att ”ta bakvägen” in i människors tankevärld. Det kan göras med konst, kläder, humor eller skönlitteratur, bara för att nämna några exempel – men som det ser ut idag är det en karriärväg som är enklare att ta för Mats än Muhammed. Jag ser detta som ett oroväckande demokratiproblem som bara kan förändras av att fler vågar ifrågasätta normer, och att vi också infiltrerar samtidskonsten – det håller redan på att hända!

Avslutningsvis, varför önskar jag så innerligt att mitt tonårsvilsna själv hade haft en Stockholmsskola? Varför är det såpass angeläget för mig än idag att förmedla hur viktigt det för mig att ungdomar från orten ges möjlighet, på sina villkor, att kanalisera känslor genom konsten eller kunna ta plats i kultursektorn utan modifikation? Sedan kommentaren om mitt ”opassande” har jag inte bara lärt mig mer om mig själv, min roll i olika sammanhang och kunnat se vad jag kan bli, eller hur andra ser mig idag. ”Opassande” → ”normbrytande” var i sig en tankeprocess som manifesterade något jag egentligen ser som samtidskonstens viktigaste funktion; ”opassande” → ”normbrytande” belyser de öppna tolkningarnas förmåga att förändra ett narrativ. Samma historia, ny innebörd.