Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Konstbildningsideal, demokrati och samtidskonst

Bildningsbegreppet existerar i en spänning mellan idén om att bilda sig om något och bildas av något. Ett förhållande som ständigt är relevant i relation till konsten. En aktiv och passiv roll byter plats i ett förvirrande spel med speglar. Men det är ett spel vars ingång upplevs som övervakad, inte minst av sociala och kulturella konventioner.

Gallerier och museer har trösklar som kan te sig enorma för den vars familj inte haft intresse eller, på grund av social tillhörighet, redan känt sig exkluderad. ”Bildningen” om och av konsten kan därför framstå som en angelägenhet för en viss grupp, ofta urban och bättre bemedlad. Samtidigt cirkulerar nu konst på en rad andra sätt, bland annat genom digitala kanaler, mer fritt än någonsin. Till detta ska läggas att samtidskonsten ofta är ett av de få ställen där det öppet och radikalt går att laborera med allmängiltiga frågor kring etik och politik. Detta kan framstå som en paradox, men det är konstkritikens roll att försöka visa hur paradoxen inte är den enda modellen för att förstå konstens roll i samtiden.

Bildning har historiskt sett haft att göra med ideal. I den snävaste meningen bildar vi oss för att bli bättre människor. Idealet är tankebilden kring vad som karakteriserar den goda människan. Denna tankebild är idealistisk eftersom den pekar på något bortom en handgriplig nytta. Under den europeiska nyklassicismen, som växte fram under mitten på 1700-talet, fanns en idealbild som sammanflätade estetiken med etiken. Det sköna var det goda och det sanna. Regelbundenheten som form upphöjdes, efter antika ideal, men det räckte om eliten förstod. Det stora flertalet av människor bedömdes existera i en materiell värld skild från idealen, de var arbetsmyrorna i en regelstyrd och hierarkisk ordning. Dåtidens gallerier, för det mesta inhysta i privata palats, skyddades av tunga dörrar snarare än höga trösklar.

Romantikens radikalism började utmana nyklassicismens ideal genom att ifrågasätta skönheten. Var inte naturen också värd att betrakta? Eller den visuella värld som omslöt bönder och arbetare? Det som tidigare hade setts som fult hyllades nu med ord som sublimt och pittoreskt. Med andra ord demokratiserades idealen. Små stapplande steg som i sin tur skulle leda till rejäla utmaningar mot olika estetiskt-etiska paradigm under modernismen. Skönhet upplevdes nu som hopplöst borgerligt och reaktionärt. Samtidigt, i pendels motrörelse, odlade romantikerna och modernismens avantgard idéer om konstnären som geni och existensen av en kast av ”invigda” i den nya sensibiliteten. Detta återspeglade en samhällsutveckling där nya eliter fick tillträde till salongerna och gallerierna, utforskade dem och funderade över den eviga frågan om konsten var till för ”alla”. Under samma tid kastades samhällen i stort in i våldsamma strider om vilka som skulle ha rätt att delta i den politiska processen.

’Till detta ska läggas att samtidskonsten ofta är ett av de få ställen där det öppet och radikalt går att laborera med allmängiltiga frågor kring etik och politik.’

Dagens demokratiideal har efter de stora ideologiernas frånfälle utvecklats till en sfär som ofta framstår som skrämmande tom. Det är först och främst en tomhet från patriarkala mönster som också kan ses som en öppenhet. Att vi inte vet vad idealet är har paradoxalt nog blivit till själva idealet. Samhället är mer öppet och fler kan ge förslag i en ständigt pågående förhandling. Bara politiska ytterligheter ifrågasätter nu alla medborgares rätt till att medverka i det allmänna. Diskussionen, dialogen, är det närmaste vi kommer ett konkret ideal. Den samtida konsten har sin givna plats inom denna ordning. Det är kanske här som samhällets komplexitet får sitt kraftigaste uttryck. Konsten kan vara sökande och spela med roller, utmana och fördjupa diskussionen. Konsten återspeglar samtiden genom att använda överdrivna gester vilka också bär med sig hoppet om att samhället hela tiden utvecklas, även om det är i en riktning som är svår att överblicka.

’Att vi inte vet vad idealet är har paradoxalt nog blivit till själva idealet. Samhället är mer öppet och fler kan ge förslag i en ständigt pågående förhandling.’

Samtidskonsten är komplicerad och detta är en naturlig konsekvens av att den medverkar i tänjandet av idealbegreppen. Samtidigt är den livsviktig för att förstå samtiden som den speglar. Men samtiden karakteriseras, vid sidan av massdemokratiseringen, också av en stark kommersialisering. I vissa fall kan dessa processer ses som samverkande. Museer och institutioner satser på temporära utställningar där konsten blir till en upplevelse som kan konsumeras. Plötsligt försvinner många av de socio-kulturella trösklarna. Det kan till och med vara en klassmässig befrielse att betala för upplevelsen då den återför konsten till en värld som lättare kan förstås genom pengar, detta universella värdesystem. Men pengar köper som bekant inte bildning, inte ens bland de rikaste, utan bara produkter.

Forna tiders konstbildning var inte speciellt avancerad, det räckte som regel att lära sig den ”rätta” smaken. Problemet var att få tillträde. Nu står konstbildningen inför långt större utmaningar. Ofta handlar kritikerns jobb om att förklara att det finns en mening bakom att samtidskonsten använder kända media eller begrepp på nya och komplicerade sätt. Och att det tar tid att förstå. En mer lättförstålig konst, en konst som är ”vacker”, eller direkt tilltalande till vår redan existerande sensibilitet är mer bekväm, men demokrati handlar inte om bekvämlighet. Inte heller handlar den om enskilda upplevelser, lika lite i konsten som i våra samhällen, även om demokratin ofta reduceras till detta då politiska val och valrörelser mer och mer handlar om marknadsföring än om politikens innehåll.

Konstkritiken är, när den är som bäst, en folkbildande instans som understryker vikten av långsiktiga, långsamma, förhållanden till samtida konst och konstnärskap. Det handlar också om att sätta galleriets roll i sammanhang med ett större kretslopp av bilder, begrepp och konstformer, som nu cirkulerar på det internet som lätt kan nås av de flesta över hela landet. Det går inte att nog understryka de fysiska galleriernas vikt för åskådandet av den nya konsten. Det är här, till skillnad från museernas och institutionernas fokus på konst som upplevelse, som den långsiktiga diskussionen med samtiden kan få plats och tid. Bildning kräver tid, upprepade försök, upprepade besök. Tröskeln in till galleriet måste hyvlas ned och bli lika låg som när vi surfar in till en webbsida. Men om besökaren slår foten i en annan tröskel, konstens förvirrande komplexitet, får hon eller han trösta sig med att det är ett resultat av samhällets demokratiserade ideal. Att bilda sig om, och att bildas av, denna konst är att medverka i en större diskussion med historien, samtiden och framtiden. Det är av samma anledning som bildning inte handlar om att gilla eller ogilla en produkt. Inte heller konstkritiken kan reduceras till konsumentupplysning om den ska förbli kritisk.

’Bildning kräver tid, upprepade försök, upprepade besök. Tröskeln in till galleriet måste hyvlas ned och bli lika låg som när vi surfar in till en webbsida.’