Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Konstbildningen växer underifrån

I Sverige är det främst organisationerna Konstfrämjandet och Sveriges Konstföreningar som använder ordet konstbildning för att beskriva sin verksamhet. Att arbeta med konstbildning har det senaste decenniet inte stått speciellt högt i kurs.

Det har istället varit museernas konstpedagogiska verksamhet, konstvetenskapliga studier eller kuratorsutbildningar som har lyfts fram som idealet och inte den konstbildande studiecirkeln. Press och media skriver sällan om det konstbildande arbetet eller uppmärksammar projekt som de konstbildande organisationerna genomför runt om landet eller på arbetsplatser. Både Konstfrämjandet och Sveriges Konstföreningar har tvingats att kämpa mot gamla fördomar och en inaktuell syn på sin verksamhet. Det är inte ovanligt att organisationerna blir förknippade med grafik, konstlotteri, studiecirklar och konsthistoria. Vad många då har missat är att de senaste tio åren har både organisationerna genomgått ett stort förändringsarbete och arbetar idag nästan bara med samtidskonstens uttryck. Man genomför seminarier, utbildningar och utställningar och till skillnad från många institutioner når man genom ett unikt nätverk ut till hela landet och även ut på arbetsplatserna med samtidskonsten.

’Vad många då har missat är att de senaste tio åren har både organisationerna genomgått ett stort förändringsarbete och arbetar idag nästan bara med samtidskonstens uttryck.’

Varför har då begreppet konstbildning fått en sådan negativ klang och vad kan man göra för att förändra den bilden? I slutet av 1800-talet lanserades i Sverige parollen ”Konsten åt folket”. Carl Larssons akvareller av ljusa och idylliska interiörer från Sundborn och Ellen Keys heminredningsråd i artikeln ”Skönhet i hemmet” från 1899 bidrog till att skapa en efterfråga på vackra hem där konst var en viktig beståndsdel. Även arbetarrörelsen som växte sig stark vid sekelskiftet bidrog med sitt folkbildningsideal med bildningsförbund och studiecirklar så att kultur blev en angelägenhet för de breda folkmassorna. Samtidigt började konstföreningar dyka upp på allt fler orter i Sverige.

Blomsterfönstret – Carl Larsson, 1894

När socialdemokraterna 1938 publicerade sin valbroschyr ”Demokratisk kultursyn” framhävde man skönhet, humanism och andlig upprustning som viktiga beståndsdelar. Det var samma grundtankar som den engelska filosofen och konstpsykologen Herbert Read senare skulle presentera i boken ”Education Through Art” från 1943. Under 40-talet fanns det en kulturpolitisk vilja och en ideologisk bakgrund för att lyfta fram konsten. Man ansåg att konst och kultur kunde användas som ett medel för att göra människan medveten om sin situation, sina förpliktelser och sina möjligheter. Konst och kultur kunde helt enkelt göra oss till bättre individer och samhällsmedborgare och konsten blev därför en viktig grundsten i byggandet av det socialdemokratiska folkhemmet.

Det politiska intresset för konst visades sig även i ”1948 års konstutredning”. En statlig kommitté fick i uppdrag att kartlägga, inventera och ta fram förslag om konstens plats i samhället. Intresset för folkbildning, kurser och studiecirklar växte sig allt starkare hos allmänheten under den här tiden. Efter ett politiskt initiativ 1947 bildades till exempel Föreningen Konst i Skolan för att få ut konst till skolelever. Samma år tog riksdagen ett beslut om att statligt stöd skulle utgå till alla former av studiecirklar, även konstcirklar. Nationalmuseums utställning ”God konst i hem och samlingslokaler” från 1945 ville föra konstnärerna i kontakt med nya befolkningsgrupper. Utställningen propagerade för billig grafik och multikonst som via föreningar, företag och arbetsplatser skulle hitta ut till vanligt folk. Utställningen inspirerade flera folkrörelseorganisationer till att 1947 starta Folkrörelsernas Konstfrämjandet. Med sitt motto ”Konst åt alla” ville Folkrörelsernas Konstfrämjandet demokratisera konsten att nå ut till alla grupper i samhället via till exempel arbetsplatser.

’Det politiska intresset för konst visades sig även i ”1948 års konstutredning”. En statlig kommitté fick i uppdrag att kartlägga, inventera och ta fram förslag om konstens plats i samhället.’

År 1930 hade Riksförbundet för bildande konst (RFBK) bildats. Det var en sammanslutning för bland annat konstföreningar, museer, institutioner och företag som ville arbeta för konstbildningen i Sverige. Under 40-talet hade många nya konstföreningar startat i mindre orter runt om i landet och röster höjdes för att ett nytta riksförbund skulle bildas. Samtidigs skedde en snabb utveckling av arbetsplatskonstföreningar, främst i storstäderna, vilket ledde till att man 1945 startade Samarbetsnämnden för konstföreningar (SAN) i Stockholm, Göteborg och Malmö. När SKR (Sveriges Konstföreningars Riksförbund) bildades 1973 var det ett sätt att knyta samman arbetsplatskonstföreningarna och de allmänna konstföreningarna till en ny gemensam organisation.

Det är klart att om man lever kvar i den gamla historieskrivningen så kan jag förstå att man förknippar konstbildning med grafik, konsthistoria och ett fostrande uppdrag som varit knutet till statens kulturmål. Men alla som har följt kulturpolitiken de senaste åren vet att politiker idag inte är speciellt intresserade av kultur eller konst och inte har några ambitioner att fostra befolkningen med kultur. Konstfrämjandet och Sveriges Konstföreningar är medlemsstyrda organisationer som själva bestämmer sin inriktning på verksamheten utan inblandning från staten. De senaste tio åren har man till största delen arbetat med samtidskonstens alla uttryck som video, performance, ljudkonst etc. Mycket har hänt inom de konstbildande organisationerna och när det gäller deras konstsyn är de fullt uppdaterade, men det finns fortfarande stora utmaningar kvar.

Konstfrämjande-workshop runt 1970.

En av de stora utmaningarna med framtidens konstbildning är att förvalta och utveckla folkrörelsens idé. Till skillnad från konstpedagogiken handlar konstbildningen inte bara om att lära ut om konst utan även om värderingar och ett socialt engagemang. Man engagerar sig inte i en konstförening eller startar studiecirklar bara för att man vill lära sig mer om konst. Då kan man lika väl läsa en kurs på universitet eller gå på guidade visningar på museum. Utan man gör det för att man vill engagera sig och vill vara med och påverka samhället. Man vill träffa andra, diskutera och förvalta den demokratiska tanken. Man vill kanske arbeta lokalt och kunna erbjuda ett konst- och kulturutbud utanför storstadsregionerna. Det finns en lång tradition inom konstbildningen där idéer om föreningsverksamhet, ideellt engagemang och demokratitankar alltid finns närvarande.

’Till skillnad från konstpedagogiken handlar konstbildningen inte bara om att lära ut om konst utan även om värderingar och ett socialt engagemang.’

Vi ser att intresset för att organisera sig i den gamla föreningsstrukturen eller studiecirkeln minskar. Intresset för att träffas, samtala och engagera sig är fortfarande stort men det tar sig nya former i form av nätverk, sociala medier och andra tillfälliga grupperingar. Konstbildningen måste hitta nya former och skapa nya mötesplatserna där samtalet om konst kan fortsätta i framtiden. Mötesplatser som kan locka en ny generation människor som vill konstbilda sig.

Under de senaste åren har det gjorts en del försök med nätbaserade resurser och konstbildning på distans. Sveriges Konstföreningar har samarbetet med studieförbundet Sensus och vidarutvecklat samtalsmetoden ”Tala liv, tala konst” som kan användas för att fördjupa samtalet om konst i grupp.  Genom ett samarbete med bland annat Riksutställningar har man utvecklat en distansutbildning för arrangörer av utställningar med tanke att utbilda en första kull av konstföreningsledare som sedan ska kunna förmedla kunskaperna vidare i studiecirkelns form.  Utmaningen för Sveriges Konstföreningar och Konstfrämjandet är att det är stora publika organisationer med en stor mångfald bland medlemmarna när det gäller kunskaper och förutsättningar. En stor allmän konstförening som driver en konsthall är något helt annat än en arbetsplatskonstförening på ett litet företag. Det finns ingen universal lösning på hur man ska driva konstbildning så att det passar alla. Utan olika situationer kräver olika arbetssätt vilket blir en utmaning när resurserna är knappa.

Man måste komma ihåg när man pratar om konstbildning att det i grunden handlar om människor som vill lära sig mer om konst och engagera sig i nätverk eller föreningar för att fördjupa sina kunskaper. Därför måste själva framtidens konstbildning i först hand utformas av de människor som varje dag arbetar med konstbildning. De som driver studiecirklar på sin fritid, de som arrangerar föreläsningar och utställningar runt om i landet och på arbetsplatser. Ett arbete som ofta sker på ideell basis, med små medel men med ett stort engagemang och ett stort intresse för konst. För konstbildningens styrka är att den växer underifrån och inte ovanifrån.