Som barn fick jag en gång en låda vattenfärger. På locket fanns en cowboy som fångar en vildhäst med lasso. Det var den vackraste och mest dramatiska bild jag sett. Jag kunde inte se mig mätt på den.
År 1930 skrev en kritiker i Svenska Dagbladet att den som tänker köpa en målning av Mondrian är en fårskalle. Sedan dess har konstkritiken – sedd som en del av konstbildningen – förändrats från en värderande syssla till en mer analyserade och kontextuell.
Charles Baudelaire (1821–67) var förutom poet, även kritiker. Han såg publiken som medskapande i ett konstverk, eftersom det finns en del i verket betraktaren måste fylla ut för att verket ska bli fullständigt. Ulf Linde betonade också betraktarens roll genom att citera författaren Lars Ahlin, när han sa att se på konst handlar om att svara på tilltal. Lars Ahlin betonade också att en kritikers uppgift inte är att ”fälla klyftiga omdömen från en tänkt position ovanför konstverket”.
Det sägs ibland att konstnären är konstverkets första betraktare. Kritikern kan ses som den andra. Jag tror att kritikern måste våga vara intuitiv, ställa frågor och komma tolkningsförslag, försöka se samband med existens, samhälle och annan konst och kultur.
Lägger man för stor kraft på analys eller kontext riskerar texten att torka ut och hamna i den position Ahlin talar om. Konstkritik är för mig journalistik, inte vetenskap. En recension ska vara en läsupplevelse. Det är för läsarna man skriver, inte för kolleger eller akademier. Om konstkritiken å andra sidan hamnar i det ymnigt beskrivande blir den utspädd. Man kan beskriva en utställning med många ord, eller intervjua en konstnär, men sådana texter ska inte förväxlas med konstkritik.
All erfarenhet (även den glömda) kommer till användning när vi tolkar våra sinnesintryck. Konstprofessorn Sven Sandström kallar resultatet av en process, då hjärnan simultant bearbetar flera föreställningar för ”ett mångdimensionellt, dynamiskt betydelserum”. Det betyder att upplevelsen av konst inte fullständigt kan beskrivas i ord – och att medskapandet fullbordar verket, fyller ut det i alla sina delar. Även om konst är mättad av betydelser är den en delvis ordlös värld.
Konst spelar upp dramer. Jorden kunde vara ett paradis, men ser ut att gå mot den stora katastrofen. Konsten leder ibland betraktaren till avgrunder. Men de svindlande bilderna drar oss oftast inte ned i djupet, utan kan istället skapa ett ordlöst lugn mitt i synen av undergången. Känslor av lättnad och vitalitet kan följa på en konstupplevelse. Aristoteles kallade det katarsis. Pojken med färglådan såg en möjlig bild av sig själv som en modig man som behärskade sitt liv och sin värld och inte var utlämnad till farliga krafter. Han såg att man kunde fånga vilddjuret.
Med sociala medier kan ett konstverk spridas blixtsnabbt jorden runt. I många diktaturer och halvdemokratier kan konst orsaka panik hos makten och leda till förbud, hot och fängelse. Ett konstverks oönskade modell av verkligheten kräver ingen omfattande textmassa. En bild eller en performance kan uppfattas på en sekund. Jag tror att konstbildning i dag måste beakta sådana snabba spridningsmöjligheter.
I den moderna konstbildningens tidigaste skede inleddes arbetet på att komma ifrån museimodellen. Vi lever i de upplösta genrernas tid och publiken är mer heterogen än tidigare. Jag tror att konstbildning i dag måste stödja konstens ansträngningar att söka upp både den närvarande publiken och den som finns på nätet, att blanda publiken och publikerna, skapa nya kombinationer av konstupplevelser, uppmuntra konst på betydligt fler ställen än i dag, skapa fler möten på nya platser.
Det oväntade mötet med konsten har en stor fördel genom att tilltalet kommer överraskande så att människor inte börjar tänka på det traditionella sättet inför ett verk, alltså att försöka förstå eller förklara ”vad konstnären menar”, utan stimuleras till att få direktkontakt med sin upplevelse, att människor sedan kan bära den med sig i sitt inre, mångdimensionella betydelserum, där ett utfyllt, unikt verk uppstått. Som i mig när jag bar med mig cowboyhjälten. Han finns ju någonstans därinne än i dag.
Niels Hebert har frilansat som konstskribent i mer än 25 år. Han skriver för regionala tidningar i Gästrikland och i Hälsingland, medverkar ibland i olika tidskrifter, gör en och annan katalogtext och skriver för omkonst.com