Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Konstmuseerna och webben

Konstmuseer finns nu även på webben. Men tar de chansen att berätta om konst för alla dem som besöker webbplatserna? Nej. Museerna vill hellre marknadsföra sig som allaktivitetshus med plats för nöjen och shopping. Men det finns undantag – ett är Tate Britain som vill bedriva konstbildning, inte sälja.

Just nu pågår en utställning om konstnären J M W Turner på Tate Britain i London. Den berättar om konstnärens sista tid i livet, från att han var 60 år. När verken först visades visste inte kritikerna hur de skulle tas emot, målningarna var annorlunda. En del betraktade Turner som för gammal, kanske till och med att verken var skapade av en senil konstnär. Under den här perioden av sitt liv besökte Turner Schweiz flera gånger, han hämtade också inspiration från Venedig.

Jag har inte sett utställningen. Jag har bara besökt www.tate.org.uk.

Konstmuseet Tate har de senaste åren satsat mycket på sin webbplats. I fjol våras antog Tate sin senaste digitala strategi och ett av nyckelorden är ”content”, alltså innehåll. Tate ville göra helt om och förändra sin webbplats fullständigt, det här var inte det första steget men i strategin slår man fast några viktiga faktorer. Som att hela museet, med alla dess avdelningar, måste förhålla sig till webben. Webbplatsen är inte bara något som kommunikatörerna och marknadsförarna har hand om. Man slår också fast att upplevelsen av Tate på webben ska öka publikens uppskattning och förståelse av konst. Detta är nummer ett på listan av vad man vill uppnå med nätet: Att människor får en ökad förståelse för konst. Därefter följer att man vill att Tate på webben ska engagera och att publiken känner sig inbjuden att delta i diskussionen om konst. Först på tredje plats kommer att webben ska göra reklam för galleriets program.

John Stack har hand om museets digitala förändringsprocess. Han har i intervjuer sagt att när man började fundera över hur webbplatsen skulle byggas om ville man först och främst bort från hur webbplatsen just då såg ut: Som en broschyr. Som ett reklamblad för själva museet. John Stack ville vända upp och ner på perspektivet och frågade sig vad besökarna ville ha. Vem söker upp Tates webbplats? Varför söker någon upp Tates webbplats? Svaret var: den som är intresserad av konst. Det är konsten som måste komma först.

Bonneville, Savoy - J M W Turner, 1803

Tate är inte ensamt om att jobba mycket med webben, internationellt sett. Museum of Modern Art i New York, MoMa, gör det också. Men på ett helt annat sätt. MoMas webb är betydligt mer textbaserad, och fylld av kalendarieuppgifter som är knutna till utställningarna. Den som vill lära sig mer om konsten måste först bli medlem. För två år sedan lanserades museets Member lounge, genom den kan man till exempel gå genom en utställning virtuellt och i videor få se curatorer berätta om konsten som visas. Att jag först måste bli medlem signalerar förstås något – konsten är exklusiv.

Vad har Tate och MoMas webbplatser med Konstfrämjandets projekt med frågan ”Vad är konstbildning för dig?” att göra? Mycket. Konstbildning för mig har med lärande att göra, oavsett var det sker. Jag kan lära mig om konst genom att läsa böcker, besöka en utställning, samtala om konst, se ett konstprogram på tv eller besöka ett konstmuseum på nätet. Jag uppfattar ordet konstbildning som ett försök att skapa en nyorientering av ordet folkbildning, som av vissa uppfattas som auktoritärt. Med konstbildning är konsten satt i första rummet. Det är den som bildningen rör och som samtalet/bildningen kretsar kring.

Jag anser att museerna, med hjälp av webben, kan bidra till att öka lusten till konstbildning hos människor. Konsten kan nå längre. Och den kan bli mer tillgänglig. Den som vill se konst kan sitta hemma i soffan vilken tid på dygnet och ta del av den – avståndet mellan människor och konsten kan minska tack vare dagens nya digitala kommunikativa verktyg.

När jag tittar på den korta filmen om konstnären Turners verk vill i alla fall jag lära mig mer, filmen är som ett härligt smakprov på vad utställningen ger. Jag vill åka till London direkt.

’Jag anser att museerna, med hjälp av webben, kan bidra till att öka lusten till konstbildning hos människor.’

Det finns en viss mättnad när det gäller webben, jag vet det. Alla vet redan att det är viktigt att synas på webben. Många försöker agera efter det, ”syns man inte på nätet så finns man inte”.

Svenska konstmuseer finns på nätet. Jag har den senaste tiden tittat in på mängder av sajter för att undersöka hur de statligt och kommunalt finansierade konstmuseerna använder sig av möjligheten att synas på ett nytt sätt, i ett annat medium än tidigare. Svenska konstmuseer finns på nätet, men tar inte chansen att bilda användarna om konst. De allra flesta konstmuseum i Sverige har stannat vid Att. Alltså, att man ska ha en webbplats, att man ska synas. Men jag undrar om man har funderat över Varför.

Jag kan ge ett exempel: Ett konstmuseum i norra Sverige har byggt om sin sajt. De är nöjda med att sajten nu är klar. Under en flik berättar pedagogen om sitt arbete och kommenterar den nya sidan med orden: ”det är dags för mig att börja fundera på hur jag från pedagogiskt håll ska använda mig av hemsidan”. Grundläggande i all kommunikation, som ju en webbplats är, är att man frågar sig varför först och inte sist. Varför ska webbplatsen finnas? Vad ska den ha för syfte?

Jag har läst kalendarium, jag har läst texter om när utställningar invigs, när olika visningar sker och föredrag hålls. Jag har också lärt mig att det finns otaliga restauranger och fik att besöka på museum. Ett museum i Stockholm tycks göra mycket annat än att visa konst, på sajten marknadsförs en räcka erbjudanden (bar, webbshop, litteraturfestival, restaurang). Jag har även läst texter om utställningar men många är för avancerade och börjar långt in i berättelsen om de verk som visas. Jag får oftast inte veta varför just de här verken visas, och är intressanta, just nu.

Tydligt är att konstmuseerna finns på nätet för att berätta om att de finns, som fysiskt konstmuseum och som en plats där människor kan ta del av konst men också äta, fika och shoppa.

’Men varför finns ett konstmuseum överhuvudtaget?’

Men varför finns ett konstmuseum överhuvudtaget?

Det är en stor fråga, det är också en viktig fråga för museernas roll på nätet. Traditionellt är ett museum samlande men rörelsen bort från den rollen har pågått länge. Numera betraktar nog sig de allra flesta museum som lärande, alltså en plats där människor kan lära sig om konst, historia, teknik, natur. Det ställer krav på museernas pedagogik, för hur transformeras en samling till något som berättar om en tid, en konstnär, en händelse, en situation? Föremålen, i det här fallet konstverken, måste avlockas sitt innehåll som i sin tur ska förmedlas och relateras till de människor som vill ta del av och respondera på det.

Jag har frågat ett stort konstmuseum om deras digitala strategi. Den finns inte ännu. Men ska bli klar under året och lämnas in till Digisam. Digisam är en avdelning under Riksarkivet som har fått sitt uppdrag av regeringen, dess uppgift är ”digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet.”

Det låter ju jättebra! Mer kulturarv till människor via webben. Men hur? Här finns ett viktigt begrepp: tillgängliggörande. Betyder det just bara att göra tillgängligt, som i att göra samlingarna möjliga att nå och se? Men vart tog då lärandet vägen?

Det finns ingenting i Digisams uppdrag som visar på att de också ska stötta i arbetet med att göra samlingarna begripliga för en publik. Kanske är det också att begära för mycket, för det torde vara de lokala museernas roll – att bilda människor i konst.