Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Salong Material

En serie salonger som 
organiseras av konstnärerna Johanna Gustafsson Fürst och Liv Strand sedan 2011. De syftar till att mångfaldiga tanke- och diskussionssätt mellan teori och material.

Det finns ett utrymme mellan det att tillägna sig kunskap, i form av hårdfakta, och att vara subjektivt kreativ och skapa tankebanor – och att ge dessa uttryck. Ett utrymme som ger plats för frågor: Vad betyder just det där begreppet? Hur känns det att äta osaltade, för kort kokta pastabokstäver? Genom att tillsammans betrakta och hitta benämningar för vad du/vi ser, kan vi både se oss själva och skillnaden i förhållande till någon annan. Vi arbetar med riskfylld spegling. Språklig och taktilt intuitiv. Salong Material som stället där du kan kasta dig ut i en okänd rymd i ett tillsammans.

Det är inget verk som ska produceras. Inget resultat efterfrågas, i fokus är snarare ett läge vi kan kalla ”innan befäst kunskap”. Det som det handlar om är övning, att stanna till och fråga igen. Genom att göra just detta gemensamt accelereras förmågorna; frågande, stannande, återvändande, utmejslande. Att hitta formuleringar för det knappt skönjbara. En gestaltningsträning, vi talar om vardagsmotion, nöjesmotion och uppmärksamhetsträning. Ett möte med något okänt där man kan kasta en blick över axeln och fråga personen bredvid vad menas? och den kanske svarar jag vet inte heller men det kanske är det här? Att ibland våga vara någon som inte förstår eller inte blir förstådd, och ändå haka på, bygger förtroende, öppnar upp och spjutspetsar samtidigt.

Salong Material är till för dem som väljer att komma till en arrangerad kväll. Det startar med en inbjudan. Tid, plats och ämne anges. Fyra till fem timmar i olika rum på olika platser som ofta är tänkta att fungera med kvällens tema. Platsen finns exklusivt för dem som kommer dit. Våra förberedelser handlar om att utarbeta tydliga ramar och restriktioner som kan innefatta ”ett mjukt rum”. Ett mjukt, lyssnande och efterfrågande, fluffigt oformulerat utrymme med ett hårt hållet schema som öppnar upp fält. Under de tre år som vi har haft Salong Material har arter av teman skiftat. Numera måste alla som vill delta förbereda en kortare presentation, på fem till sju minuter, med utgångspunkt i det aktuella temat. Mellan fem och tjugo personer deltar. Minuterna var och en har för sin presentation klockas med en ringande signal.

I inbjudan står det alltid noga angivet att presentationerna kan bestå av ett material, flera material, en tanke, en rörelser, text eller musik. Vad man tycker bäst passar, är det man lägger in. Presentationerna inleder och skapar en gemensam plattform som utvecklar kvällens ämne. Vi har inför varje tillfälle även förberett former för minst ett grupparbete för att på så vis föra frågorna vidare. Kvällen växlar mellan att bestå av en rad subjektiva röster korsat med dialoger eller mindre arbetsgrupper. Allting delas löpande med hela gruppen.

’Att ibland våga vara någon som inte förstår eller inte blir förstådd, och ändå haka på, bygger förtroende, öppnar upp och spjutspetsar samtidigt.’

Hur skapas då detta rum i (av?) förtroende? Till exempel genom en strikt dramaturgi för kvällen som presenteras redan i inledningen så att alla vet vad man har att förhålla sig till. Vi använder oss av tidtagning som ett radikalt rättvist sätt att dela upp tiden. Då kan aspekter som handlar om vem som är vältalig eller talträngd lämnas åt sidan en stund, alla får sin tid att tala. Salong Material verkar för fortlöpande förhandling. Kvällens längd är viktig. Det ska finnas tid till fördjupning. Grupper skapas slumpartat genom räkning för att så långt som möjligt de-hierarkisera. Samspelet mellan oss båda, Johanna Gustafsson Fürst och Liv Strand, innefattar både planerade delar och improvisationer, i samförstånd, i stunden. Vi säger ibland emot varandra, inte för att vara oeniga men för att ge fler infallsvinklar som komplicerar situationen vi föreslår, till exempel i en grupputmaning. Att hinta om flera fokus samtidigt är en metod för att undvika att de närvarande ska få ingivelsen att duktigt lösa uppgiften väl. Tiden finns som ett frigörande verktyg. Men det finns ingen tid för prestationsångest. Ett vi, som en grupp om fyra, skriver ett manifest om flöden på femton minuter. Vi känner på päls i sju minuter. Det som uppstår är det som uppstår och det är det som är ett rätt sorts argument för det vi arbetar med. Under kvällen äter vi mat tillsammans, annars får vi blodsockerfall och blir trötta. Det är ofta knytkalas. Middagen är samtidigt alltid aktiverad som en del av salongens upplägg.

Salong Material startade ur ett behov. Vi saknade ett visst slags samverkande. Något som inte var det strukturlösa hänget på en vernissage eller det akademiska rum för samtal om konst som ofta tar plats på institutioner – och om inte på en institution – så tenderar många publika samtal ändå att anta formen av ett institutionellt rum. Seminariet, konferensen, etcetera är platser där skriven teori eller en expert står i centrum. En, eller ett par som sänder, gruppen som tar emot. De som tar emot kan komma att göras tysta, med följden att kompetenser flyter iväg. Eftersnacket är ofta viktigast. Vi efterfrågade det som uppstod i det där efter-rummet. Hur kunde ett samverkande samgenererande göras? Det blev Salong Material. Vi sökter aktivt efter olika sorters rum, och har varit på. Till exempel Fylkingen, en båt, ateljéer, i hem och park. Ett initialt intresse var hur ett verk, av en konstnär och en filosofisk text av en filosof kunde samtittas på och samtalas om utifrån parallelliteter. De första fem salongerna delade vi över vår dropbox: texter av eller om en filosof parat med ett arbete av eller om en bildkonstnär. Fredrika Spindlers, docent i filosofi, text om filosofen Spinoza, i möte med konstnären Elaine Sturtevant inledde. En gång byggde vi filosofen och /sociologen Henri Lefeebvres sociala rum och en annan gång var smörgåsbredande i sig beskrivande.

Efterhand upptäckte vi hur dramaturgin för en kväll fungerade, och vilka verktyg som behövdes. Att vara ”påläst eller inte” kom tidigt att ta plats i samtalen. Det var som att texterna vi delade alltid var ”före” och vi hamnade i ett ”efter”, där inte vad som helst kunde uttalas eftersom det skulle kunna bero på ett läse-missförståndett missförstånd i läsningen av texterna. Som organisatörer blev vi mer och mer irriterade över hur det välskrivna ordet alltid hamnar på toppen. Vi hittade då ett format som gjorde kullerbytta på det förhållandet. Vi uppmanade de som höll på att förbereda sig att ta med sig fem till tio bilder som var Bruno Latour-ska (fransk sociolog) eller Ursula Biemann-ska (schweizisk konstnär och teoretiker). Diskussionen kundeskulle nu utgå från en powerpoint sammansatt av dessa bilder. Det här greppet visade sig vara förlösande. Äntligen var samtalet som ägde rum där i rummet det mest intressanta. Efter det har vi en lång period inte läst något gemensamt inför en salong, istället har vi föreslagit teman att leverera en subjektiv presentation utifrån. Lusten till att experimentera med andra ingångspunkter bjöd på temana luft – vatten – eld – jord. Teman väljs ofta genom att samtalen pekar ut en färdväg. Jord genomfördes innan temperaturen tillät oss att vara utomhus, så ett omtag formuleradest som grävande under inverkan av expert-positionen, och genomfördes. Senare uppmärksammande vi att ordens språklighet ofta blir till det exklusiva verktyget för kommunikationen, så vi cirklade ett antal salonger runt hur fysiska material är kommunicerande. Eller smittande, som virus. Och till slut så klart även hur språket, orden, texten som material kommunicerar.

’Som organisatörer blev vi mer och mer irriterade över hur det välskrivna ordet alltid hamnar på toppen. Vi hittade då ett format som gjorde kullerbytta på det förhållandet.’

Salong Materials process är ett utbyte inom en grupp. Några, ungefär tio personer återkommer ofta. Några kommer kanske bara en gång, av specialintresse för kvällens ämne, som då vi var på Riksarkivet och vandrade i arkiv, fysiskt och i tanke. Bland de som kommer är många bildkonstnärer, någon arkivarie, några performers, ett par curatorer, skribenter, en präst eller bara en kompis. Inbjudan går ut via en lång maillista med uppmaning om att sända vidare till andra som kan vara intresserade.