Konstfrämjandet

2

Konstfrämjandet

Sked till manna från himlen och en begreppsapparat

Bildning är det som blir kvar när man glömt allt man lärt, sa Ellen Key. Avlagringar och ekon som uppgår i ens personlighet. När hörde jag senast någon efterlysa bildning i yrkeslivet? Istället talas det om spetskompetens. Bildning är mer än så, bred, oformlig och kanske skrämmande. Det dåliga samvetet över att inte vara allmänbildad, berest, beläst, belevad. Ilskan över en upplevd elitism i ett bildningsprojekt. För mig är bildning vackert. En personlig strävan efter kunskap, inte främst för att bli en pusselbit i en utilitaristisk världsbild, utan för att bli en mer helgjuten människa, en kulturvarelse.

Konstbildning, också ett bra ord, men precis som bildning har det fått en gammalmodig, vemodig tyngd. Ett ord hämtat från en epok av folkbildningsideal och folkhem. Det skulle inte behöva vara så. Samtiden och fritiden är full av bildningsbehov. Vi lyssnar på musik, läser en bok, ser en film eller lockas till en utställning. Och vad förstår vi av verken på utställningen när vi plötsligt är där? Konsten kan vara hur intressant som helst, men när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked. Det är i ett sådant scenario konstbildning kan bli avgörande. Den erbjuder en begreppsapparat med vars hjälp en konstupplevelse kan uppstå och växa.

’Konsten kan vara hur intressant som helst, men när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked.’

Jag läste konstvetenskap på universitet och blev guide på konstmuseer. Det var underbart att lära känna en utställning, utan och innan, för att sedan dela med sig av den och se glädje tändas i andras ögon. ”Jag visar konst för publik” – under mina tio år som guide flyttades mitt fokus i denna mening. Till en början var jaget viktigt, sedan olika sätt att visa på och så småningom såg jag publiken. Genom att uppmärksamma dem som lyssnar blir det aldrig tråkigt att visa en utställning. Men mitt i det goda slog jag huvudet i talesättet verba volant, scripta manent. Att tala är att skriva på vatten. Precis som skriftlösa kulturer slingrar sig ur minnets grepp är det svårt för den talade konstbildningen att hävda sitt kapital. Guiden representerar konstinstitutionen och är ansiktet utåt men har liten förankring bakom kulisserna. Självklart finns legendariska guider som varit och är viktiga för museerna, men flertalet är frilansande i ett genomgångsyrke med låg status. Knyt färre guider närmare museets kärnverksamhet, utbilda dem, ge dem fasta anställningar och kräv högre kvalitet på visningarna. En ströbesökares första möte med konsten är viktigt, slarvas det där tappas många.

En dröm jag hade som barn var att själv bli konstnär. Den långa vägen gick senare via tafflig kroki på studieförbund, bättre färg- och formkänsla på förberedande konstskola och oceanerna av frihet, ansvar och tid på en konsthögskola. Hur kan jag veta ifall det jag gör som konstnär når fram till de som ser konsten? När jag spekulerar i vad andra kan eller inte kan känna är jag ute på hal is. Jag kan bara veta vad som får mitt hjärta att slå snabbare, och det paradoxala är att ju personligare jag berättar desto större kontaktyta upplever jag med publiken. En konstnär behöver naturligtvis inte använda ord eller skapa föreställande världar för att förståelse ska etableras. Ofta vill dock konstbetraktaren förstå något på en verbal och analytisk nivå. Men vad förstår vi egentligen när vi ser ett träd och vad är viktigt att veta för upplevelsen av trädet? Läs på om konst, det stärker upplevelsen, men underskatta inte din förmåga att som människa öppna upp för en känsla. Att göra konst är att skapa, syntes före analys. Att förstå konst handlar också om att skapa något, en upplevelse som man kanske inte blir klok på men som är viktig för en själv. Lyckas man med detta förstår man också att konst inte görs för att nå en viss typ av publik, inte för att höja skolbarns betyg eller gentrifiera stadsdelar. Konsten har påvisbara positiva bieffekter, men ska inte missbrukas som ett instrument i händerna på makthavare. Konsten är inte ett medel, den är ett mål i sig.

’Att förstå konst handlar också om att skapa något, en upplevelse som man kanske inte blir klok på men som är viktig för en själv.’

Under tiden som jag utbildade mig till konstnär och guidade började jag skriva konstkritik och ersatte ett samtal om konst med ett annat. Det fanns avgörande skillnader men också en stor likhet, det konstbildande uppdraget, som skribent är jag en ciceron genom konsten. Det är viktigt att levandegöra, analysera och argumentera så att något till synes svårt vecklas ut i begriplighet. Samtidigt vill jag utmana läsaren till att tänka nytt och att se utanför de invanda ramarna. Vidare måste jag väva in det värderande uppdraget. En konstkritiker ska stå rak, inte snegla åt vad andra tycker och vara säker i sitt omdöme. Pålitlig, personlig och begriplig, hur blir man det? Genom inlevelse och övning. Att skriva konstkritik är att lägga örat tätt mot konsten och skapa ett parallellverk med orden. För att någon ska orka läsa måste läsningen vara ett äventyr, vilket uppstår av ett intressant ämne och av språkets lyster. Just detta, inlevelsen i konsten och skönheten i en text har lockat mig mest. Det är sådana texter jag vill läsa. Jag vill se ett medielandskap där rapporter om populistiska konstbråk och rekord på auktionsförsäljningar ger vika för ett litterärt samtal om konst och en diskussion om konstens ekonomiska premisser. Där finns sprängstoff och nyhetsvärde.

Jag delar min tid mellan att göra konst, skriva om konst och vara lärare på en förberedande konstskola. Kärnan i undervisningen är ateljésamtalet. Att mellan två par ögon tala om konst, om arbetet och svårigheterna och just där i stunden uppfinna ett sätt att gå vidare. Den plötsliga magin när något uppstår i mötet, ur ordens performativa kraft. På konsthögskolenivå ges ännu mer plats åt samtal om konst, de utvidgas till teoriseminarier och konstnärlig forskning. En konstteori som springer ur den konstnärliga praktiken behövs, men den teoretiska undervisningen på konsthögskolorna är oftast en importerad diskurs. Akademiker från humanistiska och filosofiska fakulteter hämtas in till konsthögskolorna och resonemangen som förs har ganska lite relevans för studenternas arbeten. När humanioran skulle anpassas till universitetens övriga repertoar hämtades matrisen från naturvetenskaperna, nu begås ett liknande misstag mot konsten. När jag var konsthögskolestudent var det mycket jag var nyfiken på: Får konsten vara kommersiell? Varifrån kommer inspiration? Finns det en skillnad mellan konst och annan kultur? Våra konstteorilärare var kanske intresserade av samma saker men de pratade om konsten på ett för mig obegripligt sätt, trots att de precis som jag kom från universitetsvärlden. Som konstskolelärare har jag ett utbildningsuppdrag, att visa vägen till yrket konstnär, men i grunden finns alltid konstbildningen: att mötas som människor kring konst och berika varandras upplevelser av konsten.

’Får konsten vara kommersiell? Varifrån kommer inspiration? Finns det en skillnad mellan konst och annan kultur?’