I Kulturrådsrapporten från 1982, ARTOTEK – En studie om artoteksverksamhet i Sverige och några andra länder beskrivs begreppet artotek som ”en hybrid av det latinska ordet ars, artis (konst) och det grekiska teke (låda, förvaringsrum), en sammansättning bildad efter mönstret pinakotek, bibliotek, diskotek etc”; själva grunden för ett fungerande artotek sägs bestå i att ”konstverket skall vara tillgängligt för upprepad kontinuerlig utlåning och ofta växla mellan olika låntagare på samma sätt som en lånebok”.
I Konstfrämjandets projekt Artotek 73, försågs ett femtiotal bibliotek runt om i Sverige med fyrtio grafiska blad till utlån. Verksamheten följdes senare upp av ett utökat utbud på fler bibliotek. Genomslaget verkar ha varit gott, och ”kvalitetskonst” förmedlades till en bred och demografiskt varierad låntagarkår. 70-talets artotek var helt uttalat ett led i ett vidare folkbildningsprojekt. Det gällde att bekämpa hötorgskonsten och låta alla människor ur alla samhällsklasser få tillgång till kvalitativ kultur. Ambitionerna kan spåras tillbaka till utställningen God konst i hem och samlingslokaler som ägde rum på Nationalmuseum 1945, där man tog ett samlat grepp om privata såväl som offentliga miljöer. Den goda konsten skulle främjas, och människor skulle förstå vad god smak egentligen var. Det här var själva upprinnelsen till Konstfrämjandets verksamhet, och grafiska blad av etablerade konstnärer såldes på Nationalmuseum för en billig slant.
Men vilka var då de ideal man ville förmedla? Många av motiven i Artotek 73 vittnar om det moderna Sveriges rötter och historia. Något som blir tydligt bl a i Thage Nordholms litografi Litet sågverk, Nordingrå från 1971 som ingick i artoteksutbudet. På bilden ser man ett sågverk som harmoniskt smälter in i den svenskaste av granskogar. Motivet påminner om industrinationens rötter, och välfärdsstatens ekonomiska, och lokala, grund.
Men 70-talet var också en tid då man såg en tydlig radikalisering av det politiska och sociala livet. Det här krävde i sin tur en allt mer aktiv uppsökande förmedlingstaktik från de gamla folkhemsinstitutionernas sida. Egentligen började väl den här radikaliseringen redan på 60-talet, vilket bland annat förklarar bildandet av Riksutställningar 1965, som ju tog den uppsökande kulturen till nya institutionsnivåer.
Och visst fick radikaliteten sin plats också i Artotek 73, kanske just som ett försök att möta en ny tids ideologi, och på det sättet nå ut till massorna. De feministiska samhällskrafterna som gjorde sig hörda i 70-talets Sverige fanns till exempel representerade genom porträtterandet av kvinnors vardag i Birgit Ståhl-Nybergs melankoliska och gråmulna Tunnelbanan kl. 11 förmiddagen, där en kvinna ser trött och ensam ut i en tunnelbanevagn. En allmän vänsteranda syns också tydligt i vissa av verken, bland annat i Torsten Billmans lilla svartvita träsnitt Lenin talar, där den talande Sovjetledaren utgör bildens fokus.
Men varför låna ut konst 2014? Den frågan vill jag först och främst besvara genom den konst som finns till utlån i det nya Artoteket, konst som på olika sätt berör biblioteket som plats och institution.
Centralt i många av verken (vissa nyproducerade och andra valda för Artoteket) är språk och kommunikation. Så bland annat i Carl-Johan Roséns I speak myself into an object en bok som består av den programmeringskod som skapat själva boken. Claes Tellvid har i All that Kierkegaard really wanted arbetat kring Kierkegaards samlade skrifter (10,95 kilo) – ett stycke kunskap som kan släpas hem med en specialtillverkad spännrem. Anna-Lena Jaktlunds Wind situation (Stockholm County, Monday June 3rd 2013 at 3 pm) har låtit människor spela in de varningssignaler som på prov ljuder över svenska städer en gång i kvartalet.
Wind situation (Stockholm County, Monday June 3rd 2013 at 3 pm), Anna-Lena Jaktlund
Konsten i Artoteket kretsar på många sätt kring offentligheten – eller snarare kring rätten till offentligheten. Sarah Degerhammar och Mira Eklund erbjuder ett genusperspektiv på historien, minnet och hemmet i ett portabelt bordssamtal i mp3-format. Ingrid Furre presenterar ett utvidgat perspektiv på mänskligheten och ekologin. I en serie skulpturer för hon våra tankar till krypen som omger oss i våra hem. Nytt för Artotekets uppehåll i Varberg är Ulrika Gomms Bygga nation kroppar, en bok och ett ljudspår som samlar fragment ur regeringsförklaringar från de senaste 100 åren, med fokus på kvinnor, kroppar, samhälle.
En del har också tagit fasta på de rituella aspekterna av lånande och skrivande, till exempel Malin Holmberg som med ett måleriskt verk utforskar lånandets relation till döden och begravningsakten. Skrivandets rituella sida finns annars i Lise Haurums Fluxus-liknande askar. Askarna innehåller en liten verktygslåda som vill få låntagaren att tänka på språket utifrån ett bläckfisk-perspektiv.
Torsten Jurells två potatistryck ur serien 14 stationer på Hjulstalinjen finns kvar som en påminnelse om Artotekets första stopp på Tensta bibliotek, såväl som om folkhemmets stora ambitioner. Jurell knyter i verket an till Stockholms tunnelbanas blå linje, som var så viktig för konstruktionen av miljonprogrammet (och också för skapandet av biblioteken i Kista, Husby, Akalla, Rinkeby och Tensta).
Så åter till frågan: Är 70-talets artoteksmodell fortfarande användbar? Behovet av gemensamma platser där människor kan träffas, prata, diskutera, tänka, läsa, och titta på konst ökar i takt med att många kulturinstitutioner och bibliotek har svårt att upprätthålla en fungerande verksamhet. Artoteket är helt enkelt ett försök att skapa, och förhoppningsvis upprätthålla, en plats för reflexion över, och diskussion kring, offentlighetens framtid.
Hans Carlsson, konstnär