Historia i rörelse — Medlemsintervju med Stockholms Kvinnohistoriska

Trots sitt ortsspecifika namn är Stockholms Kvinnohistoriska verksamma i hela landet och även internationellt. Som ett museum utan egen byggnad arbetar de sedan 2019 med att lyfta aktuella frågor kopplade till kvinnohistoria. Verksamheten utgår från samarbeten med andra aktörer och kan äga rum hos etablerade kulturinstitutioner lika väl som i det offentliga rummet. Som en del av Konstfrämjandets satsning att sätta ljus på våra medlemsorganisationer har vi pratat med Anna Tascha Larsson, museichef för Stockholms Kvinnohistoriska, om konsten att tänka om ett samhälle och om samarbetets kraft.

Konstfrämjandet: Hur skulle ni presentera er verksamhet för någon som inte känner till er?

Stockholms Kvinnohistoriska: Kvinnohistoriska är ett museum som tar plats i människors vardag och arbetar tillsammans med andra för att göra kvinnohistorien synlig och till en del av allmänbildningen. Vi tar formen av en ideell förening bestående av en mängd kulturaktörer som museer, scener, arkiv och nattklubbar. Vi försöker jobba på de sätt som behövs för att nå ut och riktar oss gärna till målgrupper som museerna har svårt att nå. Vi vill också lyfta fram röster som annars inte kommer att finnas med i framtidens historieskrivning.

Konstfrämjandet: Vilka idéer uppehåller ni er vid i er verksamhet? Hur arbetar ni med att tänka om samhället?

Kvinnohistoriska: Vår vision är en värld där kvinnohistorien är synlig, och en historieskrivning som rymmer fler perspektiv. Vårt syfte är att verka för att kvinnors historia och historier undersöks, bevaras och synliggörs publikt. Vi säger “verkar för” istället för “vi ska”, eftersom vårt arbete inte handlar om att vi själva ska göra allting. Snarare vill vi sätta saker i rullning och skapa möjligheter för andra att arbeta med kvinnohistoria. Vi vill åstadkomma en strukturförändring i hela historieskrivningen, inte bara se till att vi själva är jättebra på att lyfta de här frågorna.

Överlag påminns vi människor ofta om syftet med det vi gör när motståndet kommer och verksamheten hotas. Nu när Kvinnohistoriska arbetar med aborträtten, som fyller 50 nästa år, väcks tankar om hur det faktiskt ser ut i världen. Vet folk varför aborträtten finns? Minns de vilket typ av arbete som lett fram till att vi har rätt till abort? Varför är det än idag ett stigmatiserat ämne? Idag är dessa frågor plötsligt så angelägna att lyfta igen, även om jag önskar att det inte var så. Men det är en påminnelse om varför vi gör det vi gör, varför det är viktigt.

Konstfrämjandet: Ni är ju ett museum utan hus. Hur upplever ni att er rörlighet som organisation påverkar er verksamhet och dess genomslagskraft?

Kvinnohistoriska: Det händer ofta att institutioner blir likställda med en plats snarare än en verksamhet som cirkulerar kring ett specifikt syfte. Vi har en stor fördel i att vara en verksamhet centrerad kring en idé snarare än en byggnad. Det gör det lättare att hela tiden förankra arbetet vi gör till det vi tycker är viktigt och vill åstadkomma.

Vi gör jobbet som behövs för att förankra vårt arbete hos grupper i civilsamhället – det är genom samarbeten vi kan bygga och driva en verksamhet som är relevant för de grupper vi vill nå. Ett exempel är vårt samarbete med Botkyrka konsthall och konstnärerna bakom utställningen Mami: Ama: Mödrar. I samband med lanseringen av post-utställningskatalogen arrangerade vi en kväll tillsammans i konsthallen för att uppmärksamma mödrarnas historia. Vi var på plats och samlade in berättelser där unga personer berättade om sina mammor och sina familjers historia. Det betyder något när vi som museum är på plats i ett sådant sammanhang, det finns en makt i museirollen. Det är som att säga “det här har ett upphöjt historiskt värde och att det ska bevaras”. Vi hade däremot inte nått projektets målgrupp själva, utan det gjorde vi för att konstnärsgruppen och Botkyrka konsthall har etablerat de kontakterna. Det är samarbetena i sig själva som gör oss relevanta, inte bara att vi rör på oss.

Konstfrämjandet: Vad tänker ni på just nu? Vilka är era visioner för framtida samarbeten?

Kvinnohistoriska: Vi vill jobba mer med samtidsdokumentation och insamling av berättelser från det förflutna. Kan man gestalta detta konstnärligt och samtidigt behålla den historiska korrektheten? Det är ett svårt territorium.

Vi arbetar pågående med en insamling av berättelser från Iran. Vi har fått in över 200 berättelser från personer som annars sällan hörs. I många fall kan personerna vi pratar med inte berätta öppet om sina erfarenheter eftersom de är övervakade även här i Sverige, eller har familj kvar i Iran. Insamlingen blir ett säkert sätt för personer att kunna dela med sig men fortfarande få vara anonyma. Det är extremt starka berättelser som kommer in, om att till exempel stå på ett dansgolv och samtidigt tänka på hur orättvist det är att ens släktingar i Iran skulle dö om de gjorde detsamma.

Vårt mål är att komma närmare människor och vi är alltid öppna för att utforska processer för detta tillsammans med andra. Hur kan vittnesmål som till exempel de från Iran gestaltas för att bättre nå ut till människor? Hur kan man löpande skapa projekt där man låter allmänheten delta i att skapa innehållet? Vi har inte vår kompetens specifikt inom konst, så det här skulle kunna vara ett intressant ämne för samarbete med en aktör som till exempel Konstfrämjandet.

Läs mer om Konstfrämjandets medlemsintervjuer 2025 här.