”När jag började studera arkitektur levde jag under några månader i en pågående aha-upplevelse. Jag började se på min omgivning på ett helt nytt sätt, insåg för kanske första gången att allt är planerat. … Att allt det vi ser omkring oss och tar för givet är frukten av någons fantasi”. Så skrev en av mina studenter, Cecilia Eduards, i en uppsats om sitt första möte med arkitekturen. Det viktigaste, menar hon, blev inte längre om hon tyckte byggnaderna var fina eller fula utan att där fanns avsikter att förstå.
När jag i början av denna termin gick runt i Göteborg med årets nybörjare och talade om allt från formatet på tegelstenar till fastighetsekonomi som förutsättning för stadens form såg jag samma aha-upplevelse hos dem. ”Man förstår att det finns skäl till att det ser ut som det gör”, sade en av studenterna eftertänksamt. Murarna teg inte längre utan fick liv och blev berättelser.
Precis som med naturen så blir staden med sina byggnader en mycket rikare upplevelse om vi förstår dess ekologi, bokstavligen dess huslära. Materia har med estetiska avsikter formats till rum för verksamheter.
Arkitekturbildning är tacksamt. På alla nivåer.
Jag har föreläst för praktiserande arkitekter som gärna tar till sig försök att skapa större sammanhang i det som är deras ibland alltför praktiskt närsynta dagliga verksamhet. Jag har haft stadsstudier med niondeklassare som fascinerat lär sig datera byggnader efter fönstrens utformning och sedan går hem och briljerar med sin nyvunna kunskap. Jag har undervisat mer än 1000 arkitektstudenter i arkitekturens historia och grunder och haft glädjen att se en insikt tändas i deras ögon, trots ovanan vid ett ämne som har flera frågor än svar. Efter att ha lämnat över det mesta av undervisningen till yngre lärare har jag börjat med folkbildning och mött entusiastiska kursdeltagare i alla åldrar som vill förstå varför den bebyggelse de dagligen möter ser ut som den gör.
Allt måste byggas med ”vederbörlig hänsyn till hållbarhet, ändamålsenlighet och skönhet”. Formuleringen är bokstavligen klassisk, den kommer från Vitruvius Tio böcker om arkitektur, skrivna strax före vår tideräkning. Det är den enda skrift om arkitektur från antiken som är bevarad. Det intressanta är att den fortfarande till stora delar kan läsas med ett igenkännande. Vitruvius treenighet hållbarhet, ändamålsenlighet och skönhet varieras i de flesta senare försök att säga vad arkitektur är.
Vad är arkitektur? är titeln på en nyutkommen bok i en serie med lättsamma svar på ”jätteviktiga frågor”. Den har korta och något längre svar på 101 frågor och är gjord av Rasmus Wærn, skrivande arkitekt, och Gert Wingårdh, ritande arkitekt. Att arkitektur ska vara hållbar, användbar och vacker återkommer gång på gång. Men viktigast är kanske att så många svar handlar om att se upp med enkla svar. ”Varför är konsekvent arkitektur så bra?” och ”Varför är konsekvent arkitektur så dålig?” lyder fråga 61 och 62. ”Måste man tänka på allt? Ja, det är just detta arkitektur är” är fråga 8. Och helt i linje med övertygelsen att historien och de goda förebilderna är viktiga så är svaret på fråga 46 ”Vad är arkitektur? Den byggda bilden av oss själva” ett lån från arkitekten Stefan Alenius.
En bok med ett liknande syfte att förmedla arkitektur är [ur ett pågående samtal] om arkitektur, en antologi redigerad av mig och Fredrik Nilsson. Det är en samling av texter om arkitektur, från Vitruvius till idag, från inredning till stadsbyggnad, från vetenskapliga texter till skönlitteratur, ordnade på ett fritt associativt sätt. Där ingår också Cecilia Eduards text som jag citerade i början. Tanken är att göra läsarna, både nybörjare och erfarna, delaktiga i ett vindlande samtal som pågått över årtusendena och där gamla svar inte är mindre värda än nya. Den har fungerat som nybörjarbok, men också arkitekter har läst den och gett den till sina vänner för att förklara vad arkitektur är.
Samtalet fortsätter. Det finns inga färdiga svar. Det är som med livet. Det måste levas. ”Arkitekturen är människans fotfäste i världen” har den finske arkitekten Juhani Pallasmaa sagt. Och i en föreläsning nyligen gav han arkitektstudenterna rådet, ur egen lång livserfarenhet, att tillåta sig ströva fritt och se vart sökandet efter fotfäste leder dem.
”Arkitektur angår alla” hade gamla Arkitekturmuseet en gång för inte så länge sedan som provisoriskt motto. Till skillnad från konsten, som ofta är hänvisad till särskilda rum, kommer vi aldrig undan arkitekturen, vi kan inte välja bort den. Ibland betyder det att den påtvingas oss mot vår vilja. Arkitekturen är ”performativ”, den formar oss genom att stänga inne och stänga ute och skilja saker från varandra. Arkitekturen som maktmedel är en sida vi inte ska glömma bort. Men mestadels är det en storartad tillgång att arkitekturen är en allmän och i princip gratis nyttighet, för alla att uppleva. En tillgång vi måste slå vakt om.
Varför ska det då vara så svårt att nå ut med en arkitekturbildning när arkitektur är så innehållsrikt, så roligt och så allvarligt? Arkitekturen kan tyckas ha helt ojämförbara resurser. Men det välbetalda uppdraget kan vara en gyllene bur. Och resurserna går knappast till arkitekturbildning. Det är ett problem arkitekturen delar med konsten och humaniora i ett samhälle med andra prioriteringar.
Frågan är om resurserna ens går till det viktiga moment i arkitektarbetet som Björn Linn med ett gammalt svenskt ord kallat ”inbildning”, en direkt svensk motsvarighet till engelskans ”imagination”. Arkitekten löser inte väldefinierade problem utan bygger i sitt arbete mentala och materiella modeller av hela situationer för att förstå deras möjligheter. En sådan förståelse kan också kallas fantasi, det ord Cecilia Eduards använde. Och vad är det för samhälle som ser ner på fantasi?
Claes Caldenby är professor emeritus i Arkitekturens teori och historia på Chalmers arkitektur. Han har varit en i redaktionen för tidskriften Arkitektur sedan 1977 och föreläser och skriver om arkitektur i många olika sammanhang.