I hope to ruin the appetite of every son of a bitch who ever eats in that room...
— Mark Rothko, 1959
Jag driver sedan några månader tillbaka en konstbildande verksamhet på Restaurang Telegrafen i Grebbestad. Grebbestad är litet säsongsberoende kustsamhälle med runt 1500 invånare i Norra Bohuslän. Två månader om året blir samhället ett hektiskt turistmål. Under övriga året balanserar det tidvis på gränsen till avfolkning. Gästerna på restaurangen skapar ett brett spektrum. De arbetar på eller driver något av ortens företag, äger fastigheter, är kommunpolitiker och hantverkare och turister och barn. Många är pensionärer som förlänger säsongen i sommarstugan. Stamgäster – unga och gamla – utgör en stor grupp.
Ofta finns konsten på restaurangers väggar enbart som dekoration. Delvis på grund av tidsbrist. Dels för att konst är status. Men också för att matgäster är ett känsligt släkte – när man äter vill man inte bli störd av något främmande. Jag vill ändå försöka få konst i restaurangmiljö att den skall bli mer än bara bakgrund. Jag tänker mig den som en tydlig närvaro i rummet, en långsamt verkande aktör.
Utställningarna är än så länge planerade till fyra per år. Målet är att perioderna så småningom skall bli kortare och fler. Höstens utställare Inger Flemming Lange hade inledningsvis idéer kring att arbeta tredimensionellt, med omoderna köksredskap och deras transformation till gåtfulla objekt. Hon valde ändå ett tvådimensionellt angreppssätt. Sju blå akvareller och en stor blå oljemålning hänger nu på väggarna. De omger de ätande gästerna, ringar in dem, skapar en ny och blå plats i rummet. Akvarell och bilder av vatten äger en särskild laddning här. Dels vilar Arne Isacssons skugga tungt över mediet och dess utövare. Och bilder av havet används i kommunens så väl som företagens marknadsföring av den här platsen för att locka människor att inte bara flytta hit utan också stanna här. Konstruerade och romantiserande bilder av natur och vatten dominerar i berättelsen om Bohuslän. Det motsägelsefulla är att det verkliga havet flyttas längre och längre bort – strandskyddet hotas, fiskerinäringen är borta, och så vidare. Det är en frågeställning som kunde intressera människor som lever här och kanske få dem att betrakta samhället de verkar i såväl som sin roll i det.
Vad har det då blivit för reaktion på utställningen? Än så länge, en minimal sådan, åtminstone på ett synligt plan. Människor ser inte konstverken, som det verkar. Många har inte tänkt på dem, säger de när man frågar. Texter är medvetet installerade för att kunna läsas när man, till exempel, står och väntar på att få betala eller beställa. Men ingen verkar läsa heller dem.
Jag hittar då på något som jag kallar ”En fundering till kaffet”. Några frågor om och hur man uppfattat verken följs av en uppmaning till en minimediation: gästen ombeds betrakta det närmast placerade konstverket under 60 sekunder och sedan reflektera över vad hen ser. Ett äldre, tystlåtet och aningens blygt par som ätit lunch på restaurangen varje dag i ett par veckors tid har inte tänkt på konsten alls, skriver de. När de betraktat den stora oljemålningen de sitter vid under en minut är upplevelsen av den oförändrad. Den är fortfarande bara fin. Det är vad de formulerar. Men det slår mig att de, när de kommit för att äta, varje gång satt sig på samma platser, vid samma målning. Mannen mittemot den, kvinnan under den. Den, tillsammans med kvinnan, tar upp hela hans blickfält. Och hon betraktar honom, medveten om den stora blå ytan ovanför och bakom sig. När han har betraktat henne har han också betraktat bilden ovanför henne. Han har hela tiden sett henne, med bilden. Det slår mig att de har valt den platsen, att de har sett konstverket, men saknar språk och säkerhet att beskriva det.
Jag har tänkt en del på Mark Rothko den senaste tiden. Jag förbereder en föreläsning på restaurangen för nybörjare om abstrakt konst och samtidskonst och vill använda honom som en central gestalt i den. Föreläsningen skall handla om förväntningar och besvikelse när det förväntade inte uppfylls. När de stora, beställda muralmålningarna till lyxrestaurangen The Four Seasons var klara åt han själv middag där med sin fru Mell. Dagen därpå drog han tillbaka målningarna och lämnade tillbaka pengarna. ”Den som äter den sortens mat till de priserna kommer aldrig att titta på en av mina målningar”, sa han, till sin ateljéassistent. Vad han besviken? Eller fick han bekräftelse på något han redan hade bestämt sig för? Det får vi aldrig veta.
Men jag är inte lika säker som Mark Rothko på att det handlar om ekonomiska förutsättningar hos restauranggästen huruvida hen ser eller inte ser konsten. Konst i restaurangmiljö riskerar ständigt att bli kuliss, en bekräftelse på en viss status, en exklusiv tapet. Det viktiga när det gäller konstbildning om det så är i en restaurang eller någon annanstans är att lära sig formulera den egna upplevelsen. Man måste hitta orden, lita till sin uppfattningsförmåga och sin rätt att uttrycka sig. Utan detta, ser man inte. Jag har insett att när vi äter, i synnerhet offentligt, är vi sårbara. Mer känsliga än vanligt för blickar, bemötande, omgivning. Det i kombination med restaurangens roll som närande mötesplats i samhället, borde kunna möjliggöra ett sådant lärande.
I min verksamhet här vill jag tro att jag snarare stöter på liknande problem som Rothkos uppdragsgivare på The Four Seasons. Mycket möjligt är att det bland dem fanns någon som trodde att konsten skulle kunna bli mer än bakgrund. Det var bara det att de inte ens fick chansen att prova sin tes. Det får jag.
Karin Faxén Sporrong är frilansande curator och skribent.