Ordet konstbildning liksom ordet konstfrämjande är väl ord som idag närmast försvunnit ur det svenska språket. Men även om orden nästan försvunnit så har inte det orden representerar försvunnit. Jag upplever ett större konstintresse än någonsin idag hos människor jag möter i mitt arbete som förmedlare av konst. Som guide/pedagog på konstmuseer står jag ju i dubbel bemärkelse ”mellan konsten och publiken” och mitt syfte är att förmedla konsten till publiken. Konsten förmedlar nämligen inte sig själv och den förklarar inte heller sig själv.
Det finns två diametralt motsatta teorier om förhållandet mellan konstverket och publiken. Antingen menar man att konsten inte ska förklaras eller tolkas utan verka. Bra konst ska verka på betraktaren och sätta sina spår ungefär som stark sol verkar på en vit hud. Den andra teorin går ut på att man kan lära sig olika metoder för att förstå konst och då förstår man plötsligt all konst! Dessa ytterlighetsteorier är enligt min mening otillräckliga.
Den ena teorin negligerar all form av konstbildning och tycks mena att det bara är att vara vidöppen för konsten och ta emot. Den andra teorin hävdar det motsatta: konst är som matematik, om man lär sig formlerna och metoderna så kan man lösa alla matematiska liksom konstnärliga problem. Denna instrumentella syn på konstbildning rationaliserar helt enkelt bort betraktaren som unik individ och även det samhälle och kultur som denne lever i.
Konstpedagogens uppgift, som jag ser det, är att ställa sig mellan dessa båda ytterligheter och ge den enskilde besökaren/betraktaren saklig information, tolkningsmöjligheter, infallsvinklar, lust och inspiration till en ökad förståelse och kunskap om konst.
Idag talas det en hel del om dialogpedagogik på museernas pedagogiska avdelningar. Det innebär att man istället för att hålla en monolog inför en grupp åhörare försöker åstadkomma en dialog med gruppen. Idén är sympatisk och demokratisk eftersom den har till syfte att göra åhörarna/publiken mer delaktiga i visningen. Detta har ju praktiserats på olika sätt inom skolsystemet ända sedan 1970-talet. Då talade man om att motverka ”korvstoppningen” d.v.s. att en expert, läraren, ”stoppade i” eleverna en massa information som de vare sig bett om eller upplevt som särskilt angelägen. En tvåvägs- istället för envägskommunikation, helt enkelt.
Att överföra detta till konstmuseernas pedagogik är dock inte helt oproblematiskt. Man kan naturligtvis ställa frågor till publiken om ”vad de ser” och ”vad det kan betyda” eller ”vad de får för associationer” etc. Kanske är det detta som menas med att upprätta en dialog, men jag skulle vilja säga att det är en dialog på ojämlika villkor eftersom guiden och publiken inte står på samma kunskapsmässiga nivå. Jag skulle t.ex. inte tycka det var särskilt entusiasmerande om en föreläsare i molekylärbiologi började ställa en massa frågor till mig i ett ämne som jag inte vet ett skvatt om, men som denne föreläsare är specialist på – jag skulle bara känna mig löjlig och närmast förnedrad.
Min erfarenhet av att fråga publiken om allt möjligt i syfte att upprätta en dialog är att publiken tycker att man gör det litet väl lätt för sig och att man kanske faktiskt gör det för att dölja egna kunskapsbrister. Dessutom har åhörarna – särskilt om det är en konstförening eller någon annan bokad grupp – betalt för att få en guidning och vill då också ha en sådan! Man vill ha en viss valuta för pengarna och få något – inte ge själv. Hos grupper som känner varandra, t.ex. ett arbetsgäng, finns det ofta också en cementerad social struktur som kanske kan vara skönt för många i gruppen att få slippa, om så bara för en timme. Vad jag menar konkret är att man kanske inte ytterligare en timme efter jobbet vill höra samma arbetskamraters utläggningar som man hört hela dagen. Risken är stor att detta sker om man sätter igång en dialog med en grupp som jobbar tillsammans dagligen.
Jag är själv inte särskilt road av att ställa frågor till en grupp där jag själv vet svaret, det känns oärligt, men om det gäller frågor som det inte finns givna svar på och där jag inte är bättre skickad än någon annan att prestera vettiga svar så tycker jag att det ibland kan vara fruktbart att ta upp detta i en visning. Detta kan man inte fylla en hel visning med förstås, men till en del kan ju en sådan dialog föras och då kan det ju bli en sorts ”dialogpedagogik”, men med lagom proportioner och fruktbart innehåll.
Det område inom konsten där pedagogiken fyller en oerhört viktig, för att inte säga oumbärlig, funktion är samtidskonsten. En mycket vanlig kommentar man får från besökare på en guidad visning med samtidskonst är ”Det här skulle jag inte förstått ett dugg av om inte du hade förklarat.”
Det finns idag en klyfta mellan samtidskonsten och publiken. Den är betydligt mindre än den var för drygt tjugo år sedan när jag började i branschen men den finns där fortfarande. Jag tror inte att konstkritiken har bidragit till att minska den klyftan, snarare ökat den. Jag har tillsammans med mina konstpedagogkolleger kanske bidragit till att minska den klyftan eftersom det vi gör är att förklara sådant som inte förklaras av det rent visuella. Mycket i den samtida konsten bygger ju på koncept, och om man inte känner till idén bakom konceptet blir konsten obegriplig. Många förstår sig helt enkelt inte på samtidskonst därför att det är få, förutom konstpedagogerna, som förser dem med nycklarna till de koncept som konstverken bygger på.
Man behöver faktiskt ”nycklar” till förståelsen! Det räcker heller oftast inte med att vara insatt i konst i största allmänhet eftersom samtidskonsten inte använder sig av gamla koder för förståelse av konst som t.ex. hävdvunnen symbolik, mytologiska figurer och berättelser eller kort och gott vanliga kända motiv som landskap, stilleben eller porträtt som vi lärt oss att avläsa och tolka i flera hundra år. Dessutom erbjuder samtidskonsten inga nya allmänna koder för förståelse utan det kan röra sig om nya koder för varje nytt konstverk. Det finns inte en nyckel som låser upp samtidskonsten, det krävs snarare en speciell nyckel för varje konstnär och ofta t.o.m. en ny nyckel för varje enskilt verk av denne konstnär.
Jag brukar ibland hålla ett föredrag med titeln ”Att se eller att veta”. Jag tror detta är pudelns kärna: Att se eller att veta!
Det räcker inte med att kunna konsten att se, att lära sig metoder för konstförståelse för att kunna tolka samtidskonsten. När det gäller samtidskonsten så måste man veta vissa saker på förhand om ett verk annars förstår man aldrig verket. Då räcker det inte med att se, man kan glo i hundra år på t.ex. islänningen Olafur Gislassons vita tavla från år 1989 med ram (men utan något i ramen) om man inte på förhand vet att den är en ”behållare” för Malevitj svarta suprematistiska kvadrat från år 1913 och att Malevitj målning har exakt de måtten så att den skulle passa perfekt in i den tomma ramen i Gislassons verk. Vet man inte detta så har man missat den centrala innebörden i Gislassons verk och det framstår som totalt obegripligt. Man får inte ut någonting av att stå och glo på den vita ramen och dess tomma innehåll.
Det här är bara ett av många, många exempel när det gäller samtidskonsten och dess skenbara obegriplighet som gör att många människor hävdar att de inte ”förstår sig på samtidskonst”. De har helt enkelt inte ”nycklarna” till den. Det är kanske det viktigaste i min gärning som konstpedagog och föreläsare: att försöka tillhandahålla ”nycklarna” så att samtidskonsten ska bli begriplig för en större publik. Konstkritikerna har inte lyckats med den uppgiften. Men de har kanske heller aldrig haft ambitionen att förklara den ”svåra” samtidskonsten så vanligt folk förstår? Innan man ger förslag på hur konstkritikerns roll som konstbildare kan se ut så kanske man ska fråga om konstkritikern vill vara konstbildare? Konstkritiken idag är inte skriven för en oinitierad publik, den är skriven för en publik som kan koderna, som känner till samtida konst och som vill ha tips om vilka utställningar som är bra och vilka som är dåliga. Vi som arbetar på museerna med konstpedagogik tar hand om alla de som är måttligt kunniga, de icke-initierade. Vill man att konstkritikern ska axla rollen som konstbildare så måste denne först försöka slå en bro mellan curatorer/intendenter, samlare, gallerister – konstetablissemanget – och konstpubliken.
Göran Ståhle är konstpedagog/museiguide, författare, föreläsare och konstkritiker. Han arbetar på flera konstmuseer i Stockholm och skriver konstkritik i tidskriften Konstvärlden.