"Efter att jag avslutat min utbildning på Konstfack 1996 flyttade jag tillbaka till Norrbotten och är numera bosatt i Lainio, i östra delen av Kiruna kommun. Mitt konstnärskap ligger nära vardagen i norra Tornedalen. Frågor om språk och kulturell identitet är alltid aktuella i mina arbeten.
I Språket, skammen, skrattet gestaltar jag frågor som handlar om språk, känslorna som härbärgeras i avsaknaden av mitt modersmål och återtagandet av detsamma. Mitt arbete kretsar kring vardag, liv och historia i norra Tornedalen. Här har tolkningarna av platsen och våra kulturer oftast gjorts av någon annan, av olika anledningar.
Mina verk handlar om kulturhistoriska händelser, samtida företeelser eller skeenden i det fördolda. Ofta upplever jag att det glappar och skaver i berättandet eftersom jag inte kan ge föremål, händelser eller upptäckter det språk de egentligen verkar i eller utspelar sig på. Min omgivning är på tornedalsfinska och har nyligen fått anpassa sig till det svenska språket. Varför skämmas? I frågan om språk och i min relation till mitt modersmål Meänkieli, finns många lager att förhålla sig till. Där ligger frågor om makt, om tillhörighet, om förvaltande, överföring och försvinnande. Skammen att inte kunna eller ha lärt sig finns där. Längtan att kunna dra ett skämt, att få folk att skratta med i ett samtal är så stor. Det är en önskan och vilja att känna sig fullt ut inkluderad på sin plats, i sin kultur.
För mig har gestaltande av språk varit bokstäver och ord, meningar i text. I Språket, skammen, skrattet söker jag andra former för gestaltning av de frågor som kringgärdar mitt modersmål, och återtagandet av detta. Det är inte bara att lära nytt, det handlar också om att lära sej hur och varför jag, som så många andra i min generation, känner på samma sätt inför förlusten av modersmålet."
/Lena Ylipää, konstnär
"After I finished my education at Konstfack in 1996, I moved back to Norrbotten and now live in Lainio, in the eastern part of Kiruna municipality. My artistry is close to everyday life in northern Tornedalen. Questions about language and cultural identity are always relevant in my works.
In Språket, skammen, skrattet, I portray questions dealing with language, the feelings harbored in the absence of my mother tongue and the reclaiming of it. My work revolves around everyday life and history in northern Tornedalen. This place and our cultures have usually been interpreted by those from the outside, for various reasons.
My works deal with cultural-historical events, contemporary phenomena and happenings in the hidden. I often feel that there are gaps and frictions in the narration because I cannot give objects, events or discoveries the language in which they actually exist within or take place. My surroundings are Tornedal Finnish and have recently had to adapt to the Swedish language. Why be ashamed? In the matter of language and in my relationship with my mother tongue Meänkieli, there are many layers to deal with. Therein lies questions about power, about belonging, about custodianship, transference and disappearance. The shame of not knowing or having learned. The desire to be able to make a joke, to make people laugh along in a conversation is so great. It is a desire and willingness to feel fully included in one's place, in one's culture.
For me, portraying language has been about letters and words, sentences in text. In Språket, skammen, skrattet I look for other forms of expressing the questions that surround my mother tongue, and the reclaiming of it. It's not just about learning new things, it's also about learning how and why I, like so many others of my generation, feel the same way about the loss of their mother tongue."
/Lena Ylipää, artist